Idag var jag hos farbror doktorn. Det snurrar i huvudet, och har så gjort i någon vecka. Det kom efter förkylningen (innan vi åkte på kryssning, inget annat) och har suttit i sen dess. Det känns ungefär som jag har flugit väldigt långt och ska sova första natten efter det. Då brukar man känna såhär.
Så jag var till närakuten och fick göra lite tester. De kollade så jag inte hade några neurologiska skador. Jag fick gå på tå, gå på hälarna, sitta på huk, blinka, vifta på armarna, ta på min näsa, skaka på huvudet, och många andra motorikövningar. Phew! Och folk säger att jag aldrig tränar… Efter det tog de blodtrycket. 135/80, se där. ”Helt ok” enligt läkaren. ”If you say so” enligt ack så obildade mig. Han hittade inget fel, utan sa att sånt här är rätt vanligt och brukar gå över efter några veckor. För säkerhets skull tog de min sänka (för oinvigda så är det tydligen något protein man mäter i blodet, vilket brukar vara högt om man har en infektion i kroppen) och han sa att det var det lägsta han sett.
”Krya på dig” sa han på vägen ut. ”Detsamma” sa jag av ren reflex. Sen vände jag i dörren och rättade mig, ”Eeh, inte detsamma utan tack menar jag”. Han log. Vi sågs aldrig igen. Jag undrar vad han gör idag. Kanske skissar han på en målning av en fransk landsbygd. Kanske sitter han och smuttar sig. Det får vi aldrig veta.
Vilka fittiga människor det finns förresten. Apropå ingenting egentligen. Jag måste bara få det ur mig, för det gör mig så arg. Jag träffade en söt tös för några månader sen. Vi pratade, allt kändes bra. Jag skrev t.o.m nåt om det här, men jag orkar inte leta upp själva inlägget. Pratade i telefon, kändes fortfarande bra. ”Härligt”, tänkte undertecknad i ett tillfälle av sinnesförvirring, i något slags naivt hopp om att undkomma ensamheten framöver.
Sen bestämde vi att vi skulle ses. Dagarna gick, ingen kontakt. Det gick inte att få tag på henne. Samma dag när vi skulle ses, det var en lördag, fick jag ett sms om att hon blivit magsjuk. ”Okej, vi leker det” tänkte jag. Men jag sa det inte utan sms:ade tillbaka gulligheter om att hon får krya på sig. Hellre fria än fälla är det ju. Dagen efter fick jag som svar att det nog gått över. Hon trodde att hon fått det av sitt syskonbarn.
Det var det sista sms:et jag fick. Det var lögn i helvete att försöka få tag på henne. Jag skickade ett gulligt sms där jag skrev att jag saknade att prata med henne, och jag skrev ungefär samma sak på msn några dagar efter det. Inget svar.
Så tiden gick. Jag spelade WoW en del, men hon kunde ha skrivit ändå. En dag såg jag i efterhand, när jag slutat spela, hur hon hade varit online och bytt namn till något gulligt om någon annan. Ni vet, hjärtan och sånt.
Fittigt. Ursäkta, men jävligt fittigt. Det är i såna lägen könsorden kommer fram, de brukar jag annars bara använda när jag dör på samma ställe i ett spel för 20:e gången. Några försök innan nästa stadie av ilska, där jag biter mig själv i armen.
Jag har inte varit världens bästa på att ”göra slut” på ett bra sätt genom tiderna, utan jag är också rätt feg av mig tyvärr. Men jag har åtminstone försökt att inte bara ignorera dem. Och det som är sorgligast är ju att det är just den här typen av tjejer som ständigt får mig i sitt våld. Typen som inte bryr sig. Trots att jag känner att jag letar med kompass och pannlampa efter flickor som är mer som jag. Nåja, jag skiter i vilket just nu. Jag har WoW och handkräm.
Till slut: Jag har blivit med katt. Bilder kommer. 🙂
