Hanna var här i helgen. Mucho mysigt, må jag säga! Kärleken, den kärleken… Vi har så kul ihop och allt känns så förbaskat bra. Så det är inte utan att man blir lite ledsen när det är dags att pussas hejdå för den här veckan. Min lägenhet har aldrig känts så tom förut. Fem eller sex dagar kvar, det är bara att kryssa för dagarna i almanackan.
Jag drömde märkliga saker i natt förresten. Jag satt på bussen påväg någonstans, av nån anledning tror jag det var Arlanda, när mobilen ringde. Det var någon tjej som ville att jag skulle komma till stadens kommunikationstorn. De uppenbara plot-holesen visar sig när jag i drömmen bestämde mig för att åka dit utan att veta vem det var. Men när jag kom dit stod tjejen i fråga på en av ramperna upp till tornet, och snart var pistolen som var riktad mot mitt anlete ett faktum. Jag minns inte hur konversationen gick, men tydligen var det något jag hade gjort som var fel, och hon var nu avundsjuk på mig och Hanna.
Hon sköt upp i luften, träffade någon kristall som splittrades i tusen bitar. Då blev jag förbannad och rädd på samma gång. Förbannad för att jag tänkte, och detta minns jag så väl, ”Men faan, jag orkar inte med en massa strul nu när det äntligen känns så jäkla bra med någon”. Och rädd för jag visste att hon inte hade för avsikt att låta mig komma därifrån levande. Jag sprang mot henne och sparkade till med all min kraft, och medan foten ännu var på väg till sitt mål vaknade jag och hejdade mig. I rättan tid, så sparken som i verkligheten hade träffat Hannas lår var inte hård.
Jag är en läskig pojkvän. Petas i ögonen, snarkar och nu sparkas i sömnen. Men å andra sidan slår hon näsan av mig, så vi passar ihop. 
