Ni vet att jag inte tycker om att skryta. I don’t kiss and tell. Men nu måste jag bara få berätta.
Jag har träffat någon. En kvinna. Hon är några år äldre än mig, har hur härliga kurvor som helst, och är världens snällaste. Det märks verkligen hur mycket hon högaktar mig, det lilla livet. Ärligt talat känns det lite konstigt att bli så dyrkad. Jag menar, jag är blott en simpel dödlig, men hon verkar tycka annorlunda. Varje gång vi möts så berättar hon hur fin jag är och hur söt jag är. I helgen sa hon att jag var välkommen till hennes födelsedagsfest, men tyvärr kunde jag inte komma.
Men ändå, det känns rätt. Jag vet att allt har gått fort, men jag står fast vid det. Det här kan mycket väl vara kvinnan i mitt liv.
Det finns bara ett litet, yttepytte, mikroskopiskt problem…
Hon har 47 kromosomer, och bor i gruppboendet på våningen under.
4 kommentarer
naaaaaaaaaaw
Gud va roligt du skriver. Kan du inte göra en bok?
Nämen tackar! 😀 Jo, det är faktiskt nån slags bok på gång, men jag blir så extremt självkritisk när jag sitter med skrivandet. Så det går långsamt.
Livet är ett gruppboende!