Oj… Omtumlande dag. En dag präglad av sorg, följt av skyhögt självförtroende och slutligen nederlag.
Idag tog vi farväl av morfar. Begravningen var jobbig, såklart, men samtidigt väldigt fin. Vi stod varann nära, han och jag. Mer känner jag inte att jag behöver säga om saken, allt behöver inte bloggas. Det är så livet är, jag vet att alla som läser kan sätta sig in i situationen, så nu släpper vi det och pratar om något roligare. Jag vill inte ha några kondoleanser.
Till följd av ovanstående så hade jag fått permission från jobbet. Så när allt var klart och kaffet hade druckits upp hade jag en hel dags ingenting framför mig. Så jag gick faktiskt och klippte mig och tittade lite i affärer. Jag hade tänkt köpa inneskor att eventuellt dansa i (på tisdag smäller det!), men det fanns mest damstövlar. Kommer jag dit i såna blir jag utskrattad innan första danssteget, och det vill vi ju förhindra.
Efter klippningen gick jag iallafall in på dressmann och köpte fyra par strumpor och två par kalsonger. Och så en skjorta som sedan skulle visa sig bli tortyr för mina bröstvårtor (fråga inte). Skjortan blev jag dock nöjd med, och tack vare detta och den sjukt charmiga expediten så ska jag nog dit igen nästa vecka, och köpa en till. Hon hjälpte mig att hitta en i Small (vilket annars är heeelt omöjligt på dressmann, det finns bara XL och XXL), och jag VET att det var mer än småprat under tiden. Jag kände nämligen igen mig. Hon sa ovidkommande saker bara för att ha något att säga. Jämför med ”Hej… Vilken stalker jag är… Heh.” som jag sa den där gången jag var sjukt intresserad av en tös i min engelskaklass i gymnasiet. Det måste båda gott!
Så med nyklippt hår, uppknäppt skjorta, och ett nyinförskaffat självförtroende (delvis tack vare att det inte är hundra år sen jag fick stoppa snoppen i nån) beslutade jag mig för att åka in till KTH Haninge och gå på kvarterskrogen Björns. Så blev det. Jag klev på tåget, snubblade nästan över en tjejs knä när jag skulle sätta mig, och begav mig dit. Väl framme ställde jag mig vid baren, hälsade på min vän Robert, och sörplade i mig en cider.
Efter ett tag skulle Robert och hans jobbarkompis (de är bartenders) äta middag. Jobbarkompisen var ingen mindre än tösen som dissade mig senast jag var ute med KTH-gänget. Det sket jag i, för att vara ärlig. Jag pratade inte så mycket med henne, och hon visade inget intresse av att prata med mig heller. När vi suttit där en stund kom en annan tjej och slog sig ner bredvid mig. Och vi pratade ett bra tag, om ditt och datt. Jag jobbade på en större teleoperatör och hon pluggade tekniskt basår. Jag kunde ADSL-felsökning och hon kunde kvantmekanik. Jag hängde inte med i KTH-tugget, men det gjorde hon. Se där. Hemskt trevlig var hon iaf, lätt att prata med och sådär fint som det ska vara.
Sen kom hennes pojkvän och hånglade upp henne.
Det där är fan en brist i den mänskliga kommunikationen. Man kan inte fråga någon om han/hon är singel det första man gör, för då verkar man desperat och allmänt konstig. Och man kan inte heller säga att man är upptagen utan att någon har frågat, för då verkar det som man har hybris och tror att alla är intresserade av en. Bah. Det vore enklare om alla singlar bara hade en sån där svart t-shirt det står SINGEL på, som var populära för några år sen.
Efter att ha hunnit med det man måste hinna med varje gång man är på Björns, dvs dansa KTH-dans (”Ner i min källare”, ”YMCA” och ”fågeldansen” i följd), så gick jag hem. En ganska lyckad kväll ändå.
Och… Hela högskolefenomenet är fortfararande väldigt skrämmande. Jag vet inte vad det är, det känns som jag missar en så enormt stor del av livet som inte pluggar. Men jag VILL inte. Så det så!
