En främmande man pratade med mig på tågstationen idag. Jag satt och pillade på mobilen och helt plötsligt hörde jag hans mullrande stämma bredvid mig.
Mannen: Hur många megapixlar är det?
Jag: Va?
Mannen: Hur många megapixlar är det? På mobilen?
Jag: Jahaaa. Åtta.
Mannen: Aha.
Jag: *tittar bort för att få honom att inte säga något mer*
Mannen: Vad är det för modell?
Jag: Va?
Mannen: Vad är det för modell?
Jag: Det här är en Sony Ericsson. C905 heter den.
Mannen: Ahaaa.
Jag: *tittar bort igen*
Mannen: Då behöver du ingen digitalkamera alltså.
Jag: Nä, inte med den här mobilen.
Kort därefter gick jag därifrån. Jag är för tusan svensk! Svenskar pratar bara med andra svenskar om de antingen är sinnessjuka eller kära i en. Och jag hoppas att mannen var varken eller.
6 kommentarer
Kär, kär, kär!
haha mes!
Svenskar kan även tänka sig att till och med UMGÅS med främmande svenskar… men bara om man hittar dem utomlands!
Ahh, ja det är sant. Men utomlands känns som en fristad för alla svenskar. Där går man på grisfest och leker lekar. Så åker man hem till sverige och lägger patiens sen. 🙂
Du glömde droppa att ni svenskar blir "normala" under fyllan och vill prata och vara sociala i en nivå som är fullt godtagbart i de flesta andra kulturer här i världen, förutom i svedala!
Du har rätt, du är en stockholmare.
Det är som om alla stockholmare har en hemlig pakt om att sitta tysta och se sura ut, så att alla kan veta att de är på samma nivå. Om nån, Gud förbjude, skulle se glad ut skulle alla andra som ser personens leende omedelbart besluta sig för att begå seppuku för att nån annan är lyckligare än dem, och därmed är iakttagaren misslyckad. Typ.