Otrevlig episod på tågstationen i Huddinge idag.
Jag står strax innanför spärrarna och väntar på tåget. En (förmodligen) hemlös man, typ 45+, med ganska snällt utseende lutar sig mot en av toalettdörrarna och spottar på marken. Helt plötsligt får en annan man, ca 30 år, syn på det och börjar skrika. Han är helt klart påverkad av mer än sprit.
”Vafan schtåru och schpottar för?!”
Den hemlöse mannen börjar backa några steg, och börjar sedan springa åt mitt håll när den andra mannen springer efter honom en bit. Tänk er en liten grabb som jagar höns, som hela tiden flyger till motsatt hörn av hönshuset. Men han slutar springa, glor på den hemlöse och väser ”jävla fitta”. Sen vänder han sig till några människor och börjar prata om vilket beteende vissa har nu för tiden. Hellre en spottande hemlös som inte skulle göra en fluga förnär än en skrikande knarkare som ska spöa alla som kommer för nära, tänker jag och går ut genom dörrarna till tågen, så långt bort från knarkaren som möjligt.
Men tro fan att det inte skulle sluta där. Jag hade det på känn. När jag står och väntar på det annalkande tåget så kommer han förbi. ”Stanna inte… Stanna inte…” tänker jag, men det är redan för sent. När Rammstein – Stripped precis börjat ljuda ur örsnäckorna vänder han på huvudet och tittar på mig.
Knarkare: Ere hårdrock eller?
Daniel: Ja…
Knarkare: Får jag lyssna?
Daniel: … Nej.
Knarkare: Låt mig lyssna lite… *gestikulerar att jag ska låna honom ena hörsnäckan*
Daniel: Nej, tyvärr.
Jag ser hur förbannad han blir. Det här är en instabil människa. Han närmar sig mig snabbt, och står hotfullt nära.
Knarkare: Vafan snackaru om? Får jag lyssna frågar jag!
Daniel: Nej, det får du inte.
Knarkare: Troru du är bättre än jag eller?! Passa dig jäv…!
När jag som mest tror att jag ska åka på en snyting börjar folk i närheten uppmärksamma det hela. En medelålders kvinna ropar ”låt killen vara ifred nu” och en utländsk man på andra sidan om mig säger åt knarkaren att lägga av. När han börjar gå mot kvinnan ropar jag åt honom att försvinna. Jag vet inte om det är adrenalinet som bubblat, eller min vetskap att jag är skyddad av de andra. Han börjar genast be alla om ursäkt, men ingen vill ta emot den. ”Hejdå!” säger jag småkaxigt, och han lunkar iväg.
Jag går med skakande knän åt det andra hållet.
