Nyckelord

Sex

Besöker

Mitt senaste inlägg kan möjligen vara det hemskaste nånsin. Jag har nog skrivit mer självutlämnande saker, men det känns så galet intimt på nåt vis. Kollegor jag inte alls har någon verbal snusk-relation med har gillat inlägget. Vad har jag gjort?! Jag har skapat ett monster!

Vilka förväntningar på kommande inlägg, dessutom. Det kommer ju att bli fullstända UPPLOPP på gatorna om jag inte fortsätter i samma stil. Herregud.

Så därför får jag nu panik-blogga om nånting annat, för att täcka upp skadorna lite. Så… eh… Salahuddin kräktes igår. På marmorskivan ovanför elementet. Jag var nästan säker på att han skulle spy ner i elementet, och göra det omöjligt att rengöra, men han lyckades faktiskt pricka skivan perfekt. Bra jobbat, Salahuddin!

Och nu har ni glömt det andra va? Ooooookidoki!

Jag måste ha rejält mycket feber nu, för mot bättre vetande så blir jag åter igen sådär fruktansvärt självutlämnande. Jag har funderat på att skriva om det här flera gånger, eftersom jag tycker att det är ganska komiskt. Men eftersom mamma, morbror, diverse andra släktingar, samt en hel hop med kollegor läser min blogg så har jag aldrig riktigt vågat. Men nu gör jag det ändå. Socialt självmord kallas det.

Jag vill varna för att det här inlägget innehåller inslag som kan väcka anstöt hos känsliga läsare. Sockerbagaren som bor i staden gör därför bäst i att inte läsa. Kort sagt: Parentally invisity, explishit language. Vid klagomål på bloggens innehåll, ring Granskningsnämnden – 08-606 79 72.

Det var Nådens år 2005. Eller 2006. Precis runt årsskiftet där. Jag hade blivit rådumpad av min första flickvän, och var som mest singeldeppig när jag träffade på den här tjejen på nätet. Efter ett krogbesök slutade det med att vi låg hemma hos henne och hånglade. Vi dejtade egentligen bara några få gånger, men jag trodde såklart att det var mer. Jag var upp över öronen förälskad, och betedde mig fruktansvärt obehagligt. Alltså nivån var bebisspråk och användandet av ordet ”sötis”.

Under en av dessa dejter kom vi väl in på ämnet sex, och att jag aldrig praktiserat cunnilingusens ädla konst. Hon tyckte att jag borde testa. Själv var jag visserligen nyfiken, men samtidigt lät det läskigt. ”Kan man verkligen göra så?” tänkte jag, och skrämde upp mig själv när jag tänkte på den eventuellt äckliga smak eller odör som hennes sköte skulle ha.

Men hon tjatade. Inte så mycket för att hon faktiskt ville, tror jag, utan kanske mer för att hon ville att jag skulle få testa. Hon ville vidga mina sexuella vyer, godhjärtad som hon var! Så jag gjorde det. Men eftersom jag var orolig för hur det skulle smaka så stoppade jag i smyg in – ja, i munnen alltså – två bitar mint-tuggummin. Det skulle ta udden av det värsta, tänkte jag. Sen skred jag till verket.

Problemet var bara att hon var så fruktansvärt… ja, hårig på ren svenska. Det här var väl på den tiden då ”landningsbana” inte var ett allmänt vedertaget begrepp. Så när jag gjorde andningspauser mellan djupdykningarna så ville det sig inte bättre än att tuggummit fastnade i hennes ymniga könshår. Vilket jag så diskret som möjligt försökte få loss och stoppa tillbaka i käften. Hela grejen kändes så äcklig att jag tillochmed klöktes några gånger.

Hon sa att hon fick orgasm, och jag trodde på henne. Så naiv man var. Om hon fick det, av min hopplösa prestation, så borde hon studeras av forskarteam över hela världen. Hon skulle kunna donera sina nerver.

Daniel Werners första cunnilingus? Två halvtuggade tuggummin i betyg. Av 100.

Kollega 1: Vad står ATM för?

Jag och en annan kollega svarar samtidigt.

Kollega 2: Automatic Teller Machine.
Daniel: Ass To Mouth! … eh… eller Automatic Teller Machine.

I morse satt jag på pendeltåget, på väg till det som brukar gå vid namn ”arbetet”. Satt väl och lyssnade på någon Amy Diamond-låt eller så. Efter en stund fastnade blicken på en sån där reklamskylt som hänger ned framför halva fönstret i tåget. Det var läxhjälpsföretaget Studybuddy som gjorde reklam, i form av en ganska söt tös och ett mindre sött barn.

För någon sekund funderade jag lite. ”Hmm, man kanske borde anlita Studybuddy, om det kommer sådär fagra damer och hälsar på.”

Sen kom jag på mig själv. Och då menar jag alltså med betoning på ”på” och inte ”kom”, det hade varit märkligt annars. Jag kom på mig själv med vad jag precis hade tänkt. Att jag på fullaste allvar övervägde tanken att anlita ett företag som hjälper skolbarn med läxor, med någon slags baktanke om samlag.

Ibland blir jag så trött på dessa okristliga tankar. Ska man nöja sig med en så simpel förklaring som att jag är man och kokar över av testosteron? Nja, jag vet inte.

Förmodligen är jag bara sjuk i huvudet. *colgateleende och tummen upp*

Ikväll hade jag en ganska spännande diskussion med två tjejer. Fråga mig inte hur det började, men plötsligt var det tal om att jag skulle få vara med om någon form av trekant. Det började pratas om tid och plats, varav jag – med en sund skepsis – tillbakadraget meddelade att jag var öppen för förslag. Det hela slutade dock med att de skickade privata meddelanden till varann, och lät hälsa att jag inte längre fick vara med i planerna.

Alltså, jag trodde ju verkligen inte att det på riktigt skulle sluta i varken dubbelmacka eller nån annan smörgås; jag må vara en naiv ung man – men det är inte fullt så illa. Men det hela fick mig att tänka på en episod som utspelade sig i högstadiet, denna tid i livet då ens självbild fullständigt slogs i spillror. Jag påstår inte att det var så himla farligt, men jag fick ändå några flashbacks från det utanförskap som jag kände så många gånger under de här åren. Bland annat det här minnet.

Jag gick i åttan eller nian, och vi hade precis haft sista lektionen för dagen och skulle gå hem. Minns jag rätt kom vi från gymnastiken, och hämtade ryggsäckarna ur skåpen som praktiskt nog var belägna så långt från skolans medelpunkt som möjligt.

I klassen hade vi en kille som vi kan kalla Carl-Anton i Vita Bergen. Han var i grund och botten en rätt snäll kille, men i grupper ville han alltid visa sig på styva linan, och göra narr av folk för att plocka billiga poäng. Och den här dagen var det jag som blev offret. Carl-Anton hade nämligen tagit med sig en tidning av pornografisk natur; och märk väl att det här utspelade sig i början av 2000-talet, man var ganska svältfödd vad gällde naket. Alla testosteronstinna grabbar flockades kring Carl-Anton och tidningen, så även jag. Jag vet inte om det var porren så mycket som känslan av att få vara med. Att också få ta del av den där skatten som han hade i sin ägo.

… Men det fick jag inte. Innan jag hunnit bläddra hade Carl-Anton dragit tidningen ur mina händer, och hånskrattade: ”Men Werner, sånt här är väl inte du intresserad av?”

Det kändes bara så tungt. Jag hade blivit vägd och mätt och var inte värdig att titta på snusk med de stora pojkarna. Jag fick sitta vid barnbordet och äta. Jag var för liten.

Den där sketna porrtidningen satte nog djupare spår än varken jag eller Carl-Anton hade trott.

Det här inlägget kommer förmodligen bli något av ett socialt självmord, men jag har ett dilemma.

Jag har ju som ni vet köpt en mac. Nu har jag använt datorn i ett par veckor, och jag fullständigt älskar den. Allt är så simpelt! Bara att klicka på det man vill göra. Ladda ner ett program? Inga problem, dra programikonen till programmappen. Redigera en bild? Öppna bilden, ändra storlek, stäng.

Macen är fin också må ni tro. Den har kommit till att bli som en son för mig; en son jag ömt vill hålla i famnen och känna doften av. Fast av metall. Jag vårdar den ömt; ser alltid till att det inte kommer smuts över skärmen, och blåser alltid rent tangentbordet innan jag fäller ihop datorn för kvällen. Det får helt enkelt inte hända den nånting.

Men som sagt, det finns en liten nackdel. En nackdel som heter porr. Jamen ursäkta mig då! Jag är en man, jag har behov! Ibland behöver man, så att säga, vara sin egen lyckas smed en liten stund. Och då brukar jag, sjuk som jag är, ta till pornografiskt material. Men problemet är att jag inte vill besudla macen med sånt. Macen ska inte behöva få veta att det finns såna hemskheter där ute. Den ska bara användas till bloggande, videoredigering och andra intellektuella saker.

Så till följd av detta behöver jag, varje gång lusten pockar på, byta till den gamla datorn. Dvs, flytta på macen och gå och hämta PCn. Sedan koppla om musen, sätta i ethernetkabeln, och dubbelkolla att jag inte satte ner macen i brödsmulor. Ständigt samma förfarande! Det går snart inte längre.

Jag menar, det här är ju löjligt. Ska jag behöva ha kvar min gamla dator, istället för att sälja den, enkom för att ha den som porrdator? ”Daniel Werner har en porrdator” kommer ryktena att gå. Folk kommer tro att jag är den störste porrmissbrukare som någonsin har existerat, eftersom jag behöver ha en dedikerad dator bara för snusk.

Vad ska jag göra? Förutom att växa upp.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27