Jag måste ha rejält mycket feber nu, för mot bättre vetande så blir jag åter igen sådär fruktansvärt självutlämnande. Jag har funderat på att skriva om det här flera gånger, eftersom jag tycker att det är ganska komiskt. Men eftersom mamma, morbror, diverse andra släktingar, samt en hel hop med kollegor läser min blogg så har jag aldrig riktigt vågat. Men nu gör jag det ändå. Socialt självmord kallas det.
Jag vill varna för att det här inlägget innehåller inslag som kan väcka anstöt hos känsliga läsare. Sockerbagaren som bor i staden gör därför bäst i att inte läsa. Kort sagt: Parentally invisity, explishit language. Vid klagomål på bloggens innehåll, ring Granskningsnämnden – 08-606 79 72.
Det var Nådens år 2005. Eller 2006. Precis runt årsskiftet där. Jag hade blivit rådumpad av min första flickvän, och var som mest singeldeppig när jag träffade på den här tjejen på nätet. Efter ett krogbesök slutade det med att vi låg hemma hos henne och hånglade. Vi dejtade egentligen bara några få gånger, men jag trodde såklart att det var mer. Jag var upp över öronen förälskad, och betedde mig fruktansvärt obehagligt. Alltså nivån var bebisspråk och användandet av ordet ”sötis”.
Under en av dessa dejter kom vi väl in på ämnet sex, och att jag aldrig praktiserat cunnilingusens ädla konst. Hon tyckte att jag borde testa. Själv var jag visserligen nyfiken, men samtidigt lät det läskigt. ”Kan man verkligen göra så?” tänkte jag, och skrämde upp mig själv när jag tänkte på den eventuellt äckliga smak eller odör som hennes sköte skulle ha.
Men hon tjatade. Inte så mycket för att hon faktiskt ville, tror jag, utan kanske mer för att hon ville att jag skulle få testa. Hon ville vidga mina sexuella vyer, godhjärtad som hon var! Så jag gjorde det. Men eftersom jag var orolig för hur det skulle smaka så stoppade jag i smyg in – ja, i munnen alltså – två bitar mint-tuggummin. Det skulle ta udden av det värsta, tänkte jag. Sen skred jag till verket.
Problemet var bara att hon var så fruktansvärt… ja, hårig på ren svenska. Det här var väl på den tiden då ”landningsbana” inte var ett allmänt vedertaget begrepp. Så när jag gjorde andningspauser mellan djupdykningarna så ville det sig inte bättre än att tuggummit fastnade i hennes ymniga könshår. Vilket jag så diskret som möjligt försökte få loss och stoppa tillbaka i käften. Hela grejen kändes så äcklig att jag tillochmed klöktes några gånger.
Hon sa att hon fick orgasm, och jag trodde på henne. Så naiv man var. Om hon fick det, av min hopplösa prestation, så borde hon studeras av forskarteam över hela världen. Hon skulle kunna donera sina nerver.
Daniel Werners första cunnilingus? Två halvtuggade tuggummin i betyg. Av 100.