Min kollega Marcin går förbi. Han stannar upp, och pekar på min iPhone.
Marcin: Ska vi byta? *visar sin relativt gamla mobil*
Daniel: Njaaaae…
Marcin: Nä fan, jag vill inte ha en sådär stor.
Daniel: That’s what she said! *skrattar åt sitt eget skämt*
And the best part is… It never gets old!
Jag åt på ett lunchställe med inriktning på nyttig mat idag. Men oroa er inte, något av det nyttiga åt jag naturligtvis INTE av.
Det blir inget bloggande idag. HAH!
Vad sa ni nu då?
Jag blev antagen till nybörjarkursen i teater! Börjar redan på onsdag.
MYCKET läskigt må jag säga.
Ibland känner jag att jag skulle vilja vara ett riktigt svin. Vara riktigt otrevlig mot folk. Det är inte alls min stil, men ibland känner jag att jag vill gå fram och förolämpa dem. Är detta normalt?
Ibland ser man enormt feta personer på McDonalds eller liknande skräpmatskedjor. Jag skulle vilja gå fram och säga ”du ska nog inte ha nåt mer hörru. Hem och drick ett glas vatten.” Men jag gör det inte.
Såg en tonårsmamma på Helgon. Hon hade lagt ut ett youtubeklipp på sin halvårsunga dotter som låg och kröp på golvet. Jag skulle vilja säga ”beklagar att din dotter är mongolid.” Men jag gör det inte.
Typ den stilen… Jag måste ta ut mina aggressioner på något. Köpa en sandsäck kanske?
Nu ”lanserar” jag mitt lilla plojprojekt ”Den siste humoristen”.
Ta en titt vettja. Det är rätt tomt än så länge, och för er inbitna internettare så är det säkert inget ni inte sett förut. Men ändå. Får se om det kan roa någon, och kanske på sikt dra in lite pengar om jag har tur.
Haha. Jag raggade på receptionisten på jobbet för några dagar sedan. Det är något speciellt med dem. Det gick ungefär lika bra som Intermezzot med Ahlgrens bilar. Nu har det iaf börjat en ny, lång, blond, och söt tös i receptionen på plan 2, så jag var ju givetvis genast tvungen att göra det omöjligt för oss att se varann i ögonen igen.
Detta utspelade sig bara någon dag efter jag hämtat mitt nya passerkort hos henne. Jag åkte ner, gick och köpte mig ett paket tuggummin, och ställde mig sedan vid hennes disk och bara hängde. Mycket coolt var det.
Receptionist: Hej.
Daniel: Tjena.
Receptionist: Har du rast nu, du?
Daniel: Japp, så jag…
Receptionist: … eller kan jag hjälpa dig med något?
Daniel: Nej. Ingenting.
Receptionist: Okej.
Daniel: Så…
Receptionist: Jag måste städa undan lite stolar sen mötet nyss.
Daniel: Ahaaa…
Receptionist: Om inte du vill hjälpa mig förstås?
Daniel: Haha, njaaa…
Receptionist: Närå, skojade bara. Det är mitt jobb.
Daniel: Hehe…
Sen gick hon och började lyfta stolarna. Och kvar stod jag och såg dum ut. Började läsa en broschyr som handlade om våra fälttekniker, för att se ut som att jag var upptagen. Efter ett tag började två fikande gubbar att hjälpa receptionisten med att bära stolar, och det var då jag började inse att jag kanske var dum som inte hade erbjudit mig att hjälpa till.
Sen stod jag bara där, vid disken, ett tag. Ensam. Till slut gick jag, osedd. ”Fan” sa jag för mig själv när jag åkte upp med hissen igen.
