Men så visar de Outsiders på TV, och plötsligt känns det lite lite bättre. Det kanske finns hopp om mig, trots allt.
Jag fastnade framför Kanal 5, där det ikväll bjuds på en brittisk (såklart!) dokumentär om så kallade ”adult babies”. Det handlar om vuxna män som efter jobbet besöker ett speciellt vuxendagis där de får blöjor, ligger i spjälsäng, och blir allmänt daltade med. Tack snälla Storbritannien för att ni får mina egna issues att verka så triviala!
Men här kommer det skeva: Just nu känner jag mig så sårbar att jag inte skulle ha något emot att vara en vuxenbebis en stund. Blöjbiten skippar jag gärna, men det skulle vara så skönt att få glömma verkligheten ett litet tag.
Jag tittar på Remember the Titans. Alltså. Inte för att vara sån, men det är en 113 minuter lång superamerikansk moralkaka-floskel-egorunk-maskin. Vet inte vad det är, men jag avskyr när filmer, serier och tv-program är regisserade enbart så att man ska börja grina. Då blir jag anti. Och Remember the Titans är sån.
Jag menar, jag gillar när det är någon vacker stund i slutet av filmen, när exempelvis killen som varit hård rasist i hela sitt liv ställer sig upp och applåderar den svarta killen som gjort nåt bra. Eller när coachen/ledaren/läraren/fanvetjag håller ett inspirerande tal för sina mannar. Men… Inte hela filmen. Jag har sett minst tjugo sådana ögonblick nu, och filmen är inte ens slut.
Det enda som skulle kunna göra filmen ännu mer cheesy är om det fanns en nioårig unge som är så lillgammal att man får kväljningar. Oh wait, det finns det ju.
Jag borde väl egentligen få stryk för det här, men jag sitter och glor på ”Min man kan” på Kanal 5. Ett riktigt vidrigt program egentligen, fullproppat av machomän och deras damer som skryter om att deras karlar minsann är mästare på det mesta.
Kvällens mest tragiska sak var nog när uppdraget var att kasta in så många popcorn i sin kvinnas mun som möjligt under 90 sekunder. Kvinnan gapade, mannen kastade, och jag kunde inte hjälpa att bli lite lite upphetsad.
Märklig situation. Jag tittade på ett Vänner-avsnitt på femman. Ross skulle bli pappa för första gången (det var ett tidigt avsnitt), och gick runt med en personsökare som skulle pipa när det var dags.
Jag fortsatte titta, och inom kort började sökaren att högljutt att pipa, varpå Ross uppspelt proklamerade att det hade börjat. Serien bytte scen, men pipandet slutade inte. Jag förstod ingenting. ”Satan vad den piper högt” tänkte jag. Sen insåg jag att det var min egen timer som pep, eftersom pizzan jag tio minuter tidigare stoppat i ugnen nu var färdig.
Jag håller förmodligen på att bli senil.
… så tittar jag i afton på Fråga Olle, och har nu blivit deprimerad. Suktas bara, era jävlar!
Holy fuck. Ibland förvånar jag mig själv med enormt mogna och vettiga beslut.
Jag vill se ”mitt liv är ett skämt” på Kanal 5 ikväll. Men det slutar kl 23.00, och jag börjar 7 på jobbet imorgon. Så jag ska gå och lägga mig istället.
Wow. Bara… Wow.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
