Nyckelord

sjuk

Besöker

Här kommer anledningen till dåligt bloggande (eller okej, det finns en anledning till, men den ska vi kanske inte nämna här än): Jag är döende! Eller ja, nästan i alla fall.

I tisdags åkte jag bussen hem från jobbet som vanligt. Kände mig väl lite småseg, men inget speciellt. Satt med solen i pannan ganska länge, men tänkte inte på att flytta på mig. När jag klev av bussen så mådde jag piss – enorm yrsel, illamående, huvudvärk, och lite förhöjd temperatur. Och så har det pretty much varit sen dess. Jag har ingen jättefeber, utan det ligger på max 37,5. Men jag kan inte minnas när jag låg över 36,8 sist. Och jag KÄNNER mig ju fruktansvärt febrig. Som att det snarare vore 38,5. Det känns okej om jag sitter med en fläkt rakt i ansiktet, men så fort den är av så känns det som att jag är i klimakteriet. Dessutom har alla symtom utom yrseln försvunnit.

Imorrn ska jag till vårdcentralen, så får vi se vad de säger. Kanske är det bara inbillning? Det kanske bara är värmen? Men det har ju varit varmt i flera veckor nu, och jag har inte känt såhär förrän nu? Märkligt.

Jag är hemma sjuk. Vet inte riktigt vad det är frågan om, det är nån slags blandning av en tidig förkylning och magproblem. Som vanligt pekar allting på dödlig aidscancersyfilislupus. Tidigare idag trodde jag seriöst att det var blindtarmen; jag hade ett sånt karaktäristiskt magont (jag skulle allvarligt talat kunna tenta av en läkarexamen, som jag har googlat genom åren).

I tisdags gick jag hem från jobbet, och resan hem var kanske hemskast på länge. Bussen som stannar utanför mig går bara på morgonen och eftermiddagen/kvällen, så jag behövde ta tunnelbanan. Vilket jag inte hade lust med eftersom jag måste byta en gång – från blå till gröna linjen (dagens I-landsproblem; resan tar fortfarande bara en halvtimme). Så jag fick tips av en kollega att åka till Solna och sedan ta bussen därifrån. Tre stationer med t-banan och sen buss raka spåret hem. ”Najs!” tyckte en stackars förvirrad feberomtöcknad ung man.

Så jag åkte till Solna, och eftersom jag sjukdomen till trots var svinhungrig kom jag på den smarta idén att köpa med mig lite mat hem. Eftersom jag ändå var i Solna så kunde jag handla från tacobar! Alltså, jag ÄLSKAR tacobar! Och tacos, rent allmänt. När jag letade lägenhet så var närhet till tacobar ett väldigt tungt argument för Solna. Men så blev det Bromma. Hur som helst! Efter att ha irrat runt i centrumets katakomber en stund hittade jag mitt kära tacobar, köpte en stor ”nacho deluxe” och var på väg därifrån. Det gällde bara att hitta lämplig busshållplats. Helst en som kunde ta mig hem. Till saken hör ju att jag inte har något som helst lokalsinne, så det visade sig bli fruktansvärt svårt.

Jag gick fram till varenda hållplats och tittade på bussnumren. Nej, det var fel. Till nästa. Fel. Tillbaka till den första igen. Fortfarande fel. Jag kände att nachotallriken blev mer och mer oätlig för varje sekund. Det kändes som att jag hade ett mänskligt hjärta i påsen, som snart inte längre kunde användas till transplantation.

Efter tio minuter gav jag upp och frågade spärrvakten. Jag hade gått upp på fel ställe, och fick gå ner i tunnelbanan och upp på andra sidan. Inte satan fanns det nån busshållplats där heller. Så jag gick runt i säkert tio minuter till, dyblöt av svett, väldigt arg och muttrandes för mig själv (en blandning av ”nej jag hittar inte”, ”det går inte att hitta här” och allmänna könsord). Måste sett ut som en heroinist på rejäl avtändning. Till slut hittade jag i alla fall hållplatsen. Nästan. Det var åt fel håll, korrekt hållplats låg på andra sidan vägen. Som jag inte kunde gå över eftersom Solna inte vet vad övergångsställen är för något. Och just då kom bussen, naturligtvis. Den kom, den såg, den åkte iväg. Och jag var i princip grinfärdig av trötthet, feber och hunger. Övervägde att sätta mig ner på trottoaren och börja äta nachotallriken med fingrarna, som en annan lodis. Men nej. Trots allt lite heder kvar. Jag lät bli, hittade en gångtunnel, och var till slut på rätt plats och såg nån slags strimma av hopp.

Sen kom den här härliga farbrorn (jag har censurerat ansiktet eftersom jag fick skäll på Instagram).

busskursidioten

Han började röka inne i busskuren, den jävla såskoppen. Då tog Ung Ilsken Man™ över. Jag övervägde först att säga nåt i stil med ”Ursäkta, skulle du kunna vara god och dra åt helvete och röka den där nån annanstans?” men jag hejdade mig eftersom det var lite väl overkill. Kan inte hjälpa det, jag ser rött när jag är på det humöret. Det kan man inte tro när man pratar med mig i vanliga fall, man är ju något av en svärmorsdröm annars.

Jag reste mig i alla fall upp, tittade på gubben, och sa ”Nu får JAG gå härifrån eftersom du väljer att röka INNE I busskuren”. Jag tänkte ju att han liksom skulle fatta att han borde vara den som får anpassa sig till att andra människor inte vill andas in gift på ett sånt pass slutet område. För så är det. Rökare få anpassa sig till oss andra, inte tvärt om. Jag har fört den debatten flera gånger förut. De som själva röker tycker alltid tvärt om. Det är fascinerande; som att tjäran ersätter allt förnuft. Men ja, detta är väl ett annat blogginlägg en annan gång. Gubben verkade inte ens förstå vad jag sa, och jag kände att jag inte orkade kriga så jag gick därifrån.

Sen kom bussen. Väl hemma så pågick det NATURLIGTVIS nåt byggarbete vid övergångsstället, så jag fick ta en rejäl omväg för att ens kunna komma över gatan (jag bor vid Brommas näst mest trafikerade väg, och rusningstrafiken hade precis börjat). En timme efter jag gått från jobbet, och en halvtimme efter att jag hade fått min mat, var jag hemma. Men ja, halvkalla och väldigt degiga nachos funkar ju det också. Sen sov jag i fem timmar.

Halsflussen blir bara värre och värre. Nu känns det som en konstant brand svalget. Så nu ska jag till närakuten och få en tops nerkörd i halsen. Kanske mer än så, om doktorn är snygg. Eh.

Nu får vi be för att det är virus och inte bakterier som orsakat det här. Har ingen lust att behöva ta antibiotika och paja magen om möjligt ännu mer än dess vanliga status.

13.25: Nu varit hos läkaren. Det är virus. Så bara att gilla läget, tar 1-2 veckor innan jag är frisk. PS. Jag klöktes när han körde ner topsen i halsen.

halsmandlarHalsen är idag ännu värre än igår. Det känns ungefär som att bli bränd i svalget med en tändare varje gång jag försöker svälja. Först var det bara på ena sidan, men nu har det spritt sig. I morgon är väl hela jävla huvudet infekterat. Dessutom var jag smart nog att peta på ena halsmandeln, för att kolla om den var förstorad. Det var den, och jag råkade slinta med fingret så att jag liksom skar i den med nageln. Då blev det absolut INTE bättre, kan jag säga.

I natt nojade jag järnet. Ni vet såna där nojor som man vet inte är logiska, men som man ändå inte kan låta bli att noja om? Klockan var väl tre på natten, och jag kunde inte sova. Jag var övertygad om att halsen långsamt skulle svälla igen, varpå jag skulle dö i sömnen. Jag var helt säker! Somnade jag så skulle jag inte vakna nåt mer. Jag googlade ”dö i sömnen” men hittade ingenting (kanske för att det inte hänt någon människa i världshistorien).

Nu har jag i alla fall varit nere och handlat lite glass. För ja, har man ingen slav, flickvän eller mycket väldresserad katt, så får man gå ner i den bitande snöstormen och göra det själv. Ett tag trodde jag att jag skulle svimma i affären. Tycker ni synd om mig nu? Bra.

Här kommer ännu ett hypokondriskt inlägg. Jag ser framför mig hur jag blir alltmer världsfrånvänd när det gäller sjukdomar. Som nån slags psykos som slutar med att jag går runt och känner på kroppen efter böldpest och lepra.

Men alltså. Häromdagen satte jag i halsen. Riktigt rejält. Jag tänkte att det var en bra idé att äta mat och dricka läsk på samma gång, och inom kort kändes det som att jag hade en bit mat i lungan. Och nu har jag hosta och ont i halsen.

I huvudet på Daniel Werner: ”Förkylning? Knappast. Fått ner något i lungan så jag får dubbelsidig lunginflammation och helst dör men åtminstone får göra en plågsam bronkoskopi utan narkos? Troligen!”