Nyckelord

salahuddin

Besöker

Nä hörni; inte kan bloggen sluta (eftersom jag så sällan uppdaterar skiten) i sånt supermoll. Så här kommer han: Sigge! En liten kisse (född 21 april) som vi hämtade för snart två veckor sedan. Även han är beprydd med fyra ben och en svans. Än så länge har han en aldrig sinande energi, och gillar att ställa till med allsköns djävulskap. Men då och då visar han kärlekstendenser och ligger och sover på ens mage. Då är det trevligt.

Jag har inte riktigt bestämt mig för om namnet kommer från Sigismund eller Sigvard Marjasin, men Sigge får det nog bli i vardagligt tal. Jag tyckte först Nerfezael, men det blev det avslag på.

Det känns fortfarande konstigt; jag tycker om katten men det är inte utan att man jämför med Salahuddin. Vi spenderade liksom tio år tillsammans; jag kunde honom utan och innan. Det känns lite som att man varit tillsammans med någon i många herrans år, blir brutalt dumpad, och ger sig ut i natten för att hitta nåt rebound. Inte riktigt rätt än alltså, men det kommer nog. Jag tycker ändå att jag väntade ganska länge, men det blev olidligt tomt så det gick inte mer.

Apropå Salahuddin. Avlivningen gick förhållandevis bra även om det såklart var fruktansvärt – men ändå värst för honom får man väl ändå påstå. Jag hade ju inte behövt vara med, men det hade känts fel att överge honom i slutet sådär. Han fick sprutan (utan lugnande först – veterinären försäkrade om att det går så pass fort ändå och lugnande brukar bara få dem att må sämre), kräktes lite mat (vilket var synd – hon sa att det aldrig hänt förut), och sen tuppade han av med tungan i mungipan. Och så var han borta; det hela tog max nån minut. Hon tände ett litet ljus, jag tackade för ett fint bemötande, och gick därifrån med tom bur och gråten i halsen. Han har förresten spridits i en djurminneslund i Enköping; inte för att jag nånsin kommer att åka dit men det känns skönt att veta att han inte hamnade på tippen.

På vägen hem hände nåt ganska sjukt. Jag ville förstås hem så fort som möjligt, så jag beställde taxi. En språjlans Tesla hämtade upp mig, med en typ 60-årig förare. Vi hade kanske åkt fem minuter (av tio möjliga) innan det plötsligt smällde rejält i en T-korsning. Han missade högerregeln och körde in i förarsidan på en annan bil. Han rusade ut och bad om ursäkt; han erkände att han satt och tänkte på annat. Sen gjorde de upp medan jag bara gick därifrån. Väldigt absurt allting. Som tur var så klarade jag mig helskinnad, han hann bromsa ganska länge innan det smällde så det var väl egentligen inte värre än en kraftig krock när man åker radiobilarna. Så det enda som hände var att jag fick lite ont i käken eftersom jag bet ihop så hårt, lite skrubbsår på knäna av att jag åkte fram mot förarsätet (jag sitter alltid bak, då slipper man artighetskonversera), och lite ont i nacken som rätt snabbt gick över (har inte känt av det sen dess så det är nog ingen whiplash-varning).

Det här var min första krock, och förhoppningsvis den sista. Det får dröja längre än så innan vi ses igen, Salahuddin. Jag glömmer dig aldrig, men nu måste jag försöka torka tårarna och fokusera på det här nya lilla livet.

salahddin-gastbloggar

Hej!

Mitt namn är egentligen Snose, men ni känner mig som Mahatabuddin Salahuddin. Jag har fyra ben samt svans, och är anställd som sällskapskatt hos Daniel. Nu är det nio år som står på CV:t, och i morse kände jag att det var en sån där dag då jag ville ge tillbaka lite av all den kärlek jag fått genom åren.

Men hur gör man det när man inte har egna pengar att köpa Lego för? Jag menar, ser det ut som att det finns fickor i den här dräkten eller (och aktieportföljen vill jag ju inte röra nu när det går så bra för Fingerprints B-aktie)? Jo, man ger bort lite av det absolut värdefullaste man har: Mat!

Kruxet är att man aldrig vet vad de blandar i Whiskasen nu för tiden. Det kan ju vara benmjöl och mjältbrand och allt möjligt. Så för att säkerställa att maten inte var förgiftad provsmakade jag först allting, för att sen leverera den – färdigtuggad och allt! Det gick väl nån halvtimme innan jag kände att allt var grönt och jag kunde skrida till verket. Först ställde jag mig bredvid sängen där han låg och sov, och började att klucka för att signalera att presenten var nära förestående. Han vaknade med ett vrål av tacksamhet, och höll sen kärleksfullt i mig medan jag placerade tre uppkastningar på parkettgolvet. Vid den fjärde och avslutande spyan slet jag mig loss och la den istället över en väska. Jag ville nämligen visa hur bra läder går ihop med kattmatsbrunt.

Jag tycker på det stora hela att Daniel verkar ha uppskattat gesten. Nu ska jag sova en stund medan han roar sig med gåvorna.

Vi ses!

Det verkar som att jag så sakteliga börjar acceptera mitt öde som forever alone* och crazy cat la… guy… dude… manboy. Idag satt jag nämligen på jobbet och kände en känsla som jag tidigare bara känt för flickvänner – en stark längtan! Jag längtade hem till Salahuddin.

Jag har ju alltid tyckt om den katten, men sen vi flyttade till Bromma har han blivit tio gånger keligare. Vi har återfunnit varann! Vi kanske borde förnya våra äktenskapslöften. Boka en resa till nån couples retreat. Lära oss att vindsurfa. Mata varandra med jordgubbar och vispgrädde bland andra medelålders par. Det blir vackert, det.

danielsalahuddin1 danielsalahuddin2

*Det här skriver jag med glimten i ögat, men det lär som vanligt misstolkas som rent gnäll. Men jag bjuder på det. I won’t change!

Jaha. Så var det dags för kvällens underhållning.

Jag hade precis duschat, rakat mig, omsorgsfullt oljat in mina blänkande muskler, och allt det där andra som ung man behöver göra för att bibehålla kroppslig hygien. Tänkte gå och lägga mig när jag plötsligt satte foten i… Nej, inte en potta. Utan i en rejäl kattspya. Naturligtvis, tänkte jag, eftersom jag hade gett honom mjukmat tidigare på dagen. Tre av fyra dagar får han torrfoder, och så fort han får mjukmat så kastar han i sig maten och spyr sen upp det på ett så omständigt ställe som möjligt. Sist var det under sängen, över en elsladd. Sen stod han där och försökte krafsa över imaginär sand halva natten, så att jag tvingades upp.

Ikväll var det inte bara på golvet vid sängen. Nej, det hade varit alldeles för enkelt. Det var såklart i sängen också. Som av en händelse tänkte jag ”bara han inte spytt i sängen åtminstone” bara sekunder innan jag såg det hela. ”Bara inte”; famous last words. Jag borde ha vetat bättre.

Så nu var både täcket och lakanet blött och luktande av hårboll blandat med kattmat. Omöjligt att sova i. Och jag har ett rejält duntäcke, så efter lite googlande (ja, jag kan ingenting om hushållssysslor) så har jag lärt mig att man måste tvätta sånt med tennisbollar och grejer. Och sen torktumla djävulskapet! Herregud. Då måste jag både lyckas boka tvättstugan och sen faktiskt lyckas ta mig dit. Det kommer ju inte att hända. Så jag köper nytt istället, det är tusen spänn raka vägen åt helvete.

Ibland överväger jag att sluta ge Salahuddin mat överhuvudtaget. Vad är det för mening? Han spyr ju ändå bara upp det.

salahuddinspydde

… Men man ska väl inte vara för hård mot kattstackarn. Han är ändå fjorton år, man vet aldrig hur länge han är kvar. Och jag älskar honom ju, den jäveln.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27