Nyckelord

ragga

Besöker

För ett par veckor sedan fick jag kontakt med en tjej på en dejtingsajt. Vi började prata och hon gjorde det väldigt snabbt tydligt att hon ville träffas nästa gång hon kom upp till Hufvudstaden (vilket var planerat att bli några veckor senare). Träffas och idka sweet sweet love. Dock inte på en bädd av rosenblad och med tusentals tända ljus, lyssnandes på Barry Whites dova stämma. Nej, något mycket grisigare och mörkare. Det kan ju visserligen vara trevligt ändå, men jag vill nog ha mer.

Av nyfikenhet frågade jag hur hon kan veta att hon bara vill ligga och garanterat inte ha något mer. Hur kan man VETA, liksom? Egentligen var det väl skitsamma, men jag ville ha bekräftelse på att jag var intressant nog för något djupare. Så jag förklarade lite kring mina nojor. Om hur jag inte ville vara någon hon låg med och sedan använde som avskräckande exempel för sina väninnor. Varför man nu skulle göra nåt sånt vet jag inte, men jag tänker mig alltid det värsta möjliga scenariot. Om någon attraktiv person visar intresse så är det förmodligen dolda kameran, liksom.

Hon hade ingen förståelse för de här känslorna utan avböjde vidare kontakt. Så jag nojade med andra ord sönder det hela. Hon förklarade att hon inte kände samma intresse längre och att detta har gått åt helt fel håll. Och sen sa hon det jag så ofta får höra, och som gör mig lika ledsen varje gång: ”Det är oattraktivt med låg självkänsla”. YOU THINK?! Så jag bad henne fara och flyga. Det var ju rätt larvigt gjort, men det var ångest-adrenalinet i mig. Ångest som kom från känslan av att jag hela tiden förstör för mig själv.

Alltid samma sak. Jag är så jävla RÄDD! Först nojar jag järnet över huruvida tösen är intresserad eller bara skojar. Sen nojar jag järnet över huruvida hon kommer att se ut eller bete sig som ett grottroll när vi ses. Sen nojar jag järnet över vad hon kommer att tycka om mig. Sen nojar jag järnet över att jag har gjort vederbörande på smällen. Jag kallar det ”de fyra stadierna av dejt-nojighet”.

Daniel Werner – nojar sönder potentiella samlag since 1986. 😀

Nu bloggar jag officiellt från den nya macen. Lite spännande sådär. Känner mig som Carrie från Sex and the city. Och varför jag nu identifierar mig med en 35-årig kvinnlig sexkolumnist, det kan man fråga sig.

Häromdagen när jag hämtade ut datorn så uppstod det en liten situation på jobbet. UPS kom nämligen till mitt arbete för att leverera datorn, eftersom de annars erbjöd sig att göra det mellan 8-17. Då hade jag behövt ta ledigt för att ta emot paketet, så därför fick det bli till jobbet. Och när leveransen äntligen kom fick jag ett mail från receptionen. Och just det, från den receptionist jag har någon sorts historia med. Vi kan kalla henne A.

Jag har inget flyt när det gäller receptionister (det finns det bevis på HÄR, HÄR och HÄR). Och nej, jag är vanligtvis inte särskilt bra när det gäller att ragga och flirta, men när det kommer till receptionister förvandlas jag till en viking. Och då menar jag inte på ett attraktivt sätt. Jag KAN verkligen inte prata med dem.

Och så det här med A. Jag kan inte påstå att jag är intresserad av henne på riktigt. Jag menar, jag känner henne inte. Men jag tycker att hon är söt, absolut. Dock har jag sen länge övergett tanken på att försöka förmå mig själv att prata med människan. Mitt första försök blev nånting sånt här:

Daniel: Dueh… Om man ska ringa ner till receptionen här, vilket nummer är det då? *illa dolt försök att ha ett ärende*
A:  *skriver ner numret på en lapp*
Daniel: Tackar. Och um, vad heter du förresten? *ännu sämre dolt försök till att få hennes namn för arbetsrelaterade orsaker*
A: A.

Sen gick jag bara. Och skämdes. Sen dess har allt bara blivit väldigt awkward. Jag kan knappt se henne i ögonen. Jag kan säga hej, hej då, trevlig helg, och en gång sa jag även ”gott nytt år”. Men jag vet inte vad det är. Hon är helt enkelt omöjlig att prata med, för mig. Ibland har jag även försökt att få till nåt leende, men det blir lika illa. Då ser jag ut som en psykopat. Nej, det får vara.

Hur som helst, när jag fick datorn så var det hon som mailade, och jag fick skriva på någon slags uthämtningslista. Vi utbytte flera hela meningar, hon och jag. Men det känns inte bättre. Jag kan inte prata med receptionister. Jag får testa nånting annat. Typ veterinärer.

Jag är ledsen. Jag svor på att inte skriva fler genusperspektivifierade inlägg, men nu är jag rädd att jag måste skriva nånting kontroversiellt igen. Jag bara måste.

Idag såg jag följande på Twitter:

”Ursäkta, jag har följt efter dig ett tag nu, du är så himla snygg,
vill du hitta på något nån gång?” Eh, nej tack STALKER?!

Och jag ska inte på något sätt säga att alla tjejer beter sig såhär, eller att personen som skrev det är en manifestation av ren ondska. Men detta tweet visar exempel på en mentalitet som MÅNGA – enligt min erfarenhet – tjejer har. En mentalitet som säger att alla som raggar på en, om de inte passar i galoscherna på ett eller annat sätt, automatiskt är äckliga och värda spott och spe. De är liksom bara jobbiga människor som är ”i vägen”.

Här var det någon som hade följt efter tjejen i tio minuter, på en offentlig plats. Sen hade han gått fram, sagt att han tycker att hon är snygg, och bjudit på dejt. Absolut, ett väldigt märkligt och lite obehagligt beteende. Men vadå? Sen när har folk börjat bete sig logiskt när de ser någon de är intresserade av? Han gjorde ju ingenting annat som fick henne att känna sig otrygg. Han tog inte på henne. Han trakasserade henne inte.

Jag kan förstå att det är störande att bli raggad på när man vill vara ifred. Men ni allmänt snygga tjejer som ofta har det här problemet: Det ger er ingen rätt att behandla de som raggar som skit! Kränker en kille er på något sätt, då får ni göra vad ni vill. Men att vara elak och förnedra någon bara för att han raggar på er på ett lite taffligt sätt, det är bara vidrigt beteende.

Jag har aldrig vågat gå fram till någon och säga att jag tycker hen är snygg. Om jag en dag skulle ta mod till mig, och jag fick en sådan kommentar tillbaka, då skulle jag nog aldrig våga igen. Jag VET att jag är partisk när det gäller det här ämnet, men det är tjejer som det här som gör mig rädd att ens försöka.

Idag var jag och pantade burkar. Hoodiladi hoodiladi hoppsan en sån dag! När jag skulle scanna in mitt pantkvitto uppstod lite raggmässig magi från min sida.

Ung kassörska: Hej!
Jag: Hej… Hjälp! *pekar på maskinen som kräver en anställds ID-kort*
Ung kassörska: Öh… *ser förvirrat på skärmen*
Jag: Ja…
Ung kassörska: Pant?
Jag: Japp. Pant.
Ung kassörska: … Jaha! Nu är jag med. *blippar kortet mot läsaren*
Jag: Tackar!
Ung kassörska: *tar kvittot innan jag hinner* Kvitto?
Jag: Nja… Det kan du behålla. Som ett minne.
Ung: *märklig tystnad* … Tack?

”Det kan du behålla som ett minne”? Vem är jag egentligen?

Ikväll var jag med om mitt livs första (tror jag) skamliga förslag från någon.

En 25-årig kvinna skrev till mig på det här onämnbara communityt för BDSM-folk som jag ibland besöker, på grund av min obotliga sjukdom som innebär att jag måste finnas på internets samtliga mötesplatser. Hon gick vid smeknamnet ”Miss_Sanna_BBW_Dominant”, och av hennes profilbild att döma är hon en kraftigt överviktig person. På presentationen kunde man läsa att hon lider av ADHD och letar efter en man eller kvinna i Stockholmsområdet att ha som slav.

Hennes mail lämnade inte heller många frågetecken.

Hur mår du?
Vill du bli min slav?
Exempel på saker du kommer få vara med om, städa, laga mat, hjälpa mej ändra om saker i min lägenhet, betala i visse mån, handla, göra saker med mej, sex slav, m.m.
Du kan läsa min profil, kinks & dagbok så vet du lite mera.
Du verkar som en hellt underbar kille, jag lär gärna känna dej utanför det här också.
Jag skulle uppskatta svar även om du inte är intresserad.
Miss Sanna.

Herregud. Jag orkar för fan inte ens laga mat till mig själv, ska jag göra det åt någon annan nu också? Gratis? Till någon jag inte finner attraktiv ens med en påse på huvudet och en pipa hasch i munnen? Endast med belöningen att känna att jag är en duktig slav? Och sen få den stora äran att betala henne pengar?

Nej.

Tänkte dock vara artig och svarade att detta tyvärr inte är nånting jag är intresserad av men att jag hoppas att hon hittar någon. Fick följande till svar:

Tacka fan att ingen skriver till dej, du är ju för fan bara rent slöseri med tid.
Hej då.

Sen blockerade hon mig. Där fick jag.

Jag vill bara säga en sak till er kvinnor, tjejer och töser där ute. Om det är den här sortens bemötande ni får av raggande killar så erkänner jag att jag har haft en romantiserad bild av internet-uppmärksamhet, och ber ovillkorligen om ursäkt.

Här kommer några tankar utifrån en killes synvinkel: Jag, i egenskap av att vara aktiv på ett gäng internet-communities och sociala medier, ser väldigt ofta samma sak från er unga tjejer som välsignats med ett icke alltför hemskt utseende. Observera att allt det här är generaliseringar, alla är inte likadana, plötsligt händer det, osv. Men ändock.

Det är ett väldigt gnällande på att män dreglar över er. Att män på stan tittar på er, visslar efter er, och behandlar er som lustobjekt. Och att män på internet skickar skamliga förslag via mail. Ibland visar ni till och med avsky mot att överhuvudtaget bli raggade på.

Jag förstår att det kan vara jobbigt ibland. Män är ofta riktiga äckel, det är inget nytt. Jag fattar hela grejen med att det är störande att aldrig få vara i fred. Men jag skulle ändå vilja be er att uppskatta det ni har. Tänk åtminstone på saken. Jag hade bytt med er när som helst, om det innebar att tjejer raggade på mig. Tänk, denna outtömliga källa av bekräftelse! Och alla valmöjligheter sen! För nej, ni kan inte få mig att tro att det bara är ointressanta killar som hör av sig.

Jag ska berätta hur det är för mig. Jag är en sån där mellanmjölk-kille, på gott och ont. Jag tillhör inte de perversa, som presenterar sig med att berätta att de inte har några kalsonger på sig. Men jag tillhör inte heller alfahanarna, de som lyckas få en tjej intresserad genom ren utstrålning. Jag är någonstans mitt emellan, och försvinner ofta i mängden.

Är man mellanmjölk är det ganska knepigt i nätdejtandets värld, ska jag säga er. Det brukar se ut som följer:

  1. Jag snubblar över en intressant profil på valfri community eller dejtingsajt.
  2. Jag läser ovan nämnda profil.
  3. Jag skriver något till ägaren av ovan nämnda profil. Vad jag skriver varierar, mest beroende på vad det står på profilen (står det bara ”hej” där så förstår jag inte hur ni kan förvänta er djupare diskussioner än ett ”hej” tillbaka, eller möjligen ett ”hej, du är söt”).
  4. Profilägaren läser mitt meddelande.
  5. Profilägaren besöker min profil.
  6. Profilägaren låter bli att svara, eller svarar något väldigt kort för att markera sitt ointresse.

Såhär är det för mig och andra killar (även om min pessimism intalar mig att det är något som är unikt för just mig) hela tiden. Varje dag. Och vi måste ju fortsätta! Vi befinner oss på er marknad. Ni kan bara luta er tillbaka och ta emot mail efter mail av grabbar. Såna är reglerna. Spelar man inte efter reglerna så sjunker ens chanser att träffa någon från 0,5% till 0%.

Det som är tråkigt är bara vilka katastrofala följder det här får för självkänslan. Jag är aldrig så deprimerad som när jag varit aktiv på en dejtingsajt i några veckor. Detta eviga ratande. Det går helt enkelt inte att bibehålla någon form av självkänsla när det är så.

De killar som är s k dejtingtrålare (ett ord att ta patent på minsann), och skickar mass-mail till varenda attraktiva tjej de hittar, tar ju inte så stor skada av det här. De har skickat samma sak till tusen andra, varpå den enskilda individens diss känns ganska lite. Men tillhör man oss som tar oss tid att läsa någons profil och sedan skriver i syfte att lära känna personen i fråga, då gör det ganska ont att få ett kort svar i stil med ”Tack men nej tack”.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här. Det är knappast som att jag kan ändra på något. Jag hoppas i alla fall att jag gett er tjejer någon form av insikt av värde. Det kanske inte är så farligt? Att få en busvissling eller ett och annat snuskmail i inkorgen kanske inte är hela världen, om man jämför med alternativet.