Idag var jag och pantade burkar. Hoodiladi hoodiladi hoppsan en sån dag! När jag skulle scanna in mitt pantkvitto uppstod lite raggmässig magi från min sida.

Ung kassörska: Hej!
Jag: Hej… Hjälp! *pekar på maskinen som kräver en anställds ID-kort*
Ung kassörska: Öh… *ser förvirrat på skärmen*
Jag: Ja…
Ung kassörska: Pant?
Jag: Japp. Pant.
Ung kassörska: … Jaha! Nu är jag med. *blippar kortet mot läsaren*
Jag: Tackar!
Ung kassörska: *tar kvittot innan jag hinner* Kvitto?
Jag: Nja… Det kan du behålla. Som ett minne.
Ung: *märklig tystnad* … Tack?

”Det kan du behålla som ett minne”? Vem är jag egentligen?

8 kommentarer

  1. Hon tackade iallafall! 😀
    Samtidigt i den unga kassörskans blogg: ”Jag försökte flirta med en assöt kund idag. Han ville ha hjälp med att skanna in ett pantkvitto och i ytterligare ett av många försök att vara rolig och charmig låtsades jag inte förstå vad han menade.. allt för att dra ut på stunden. Men han förstod nog vad jag sysslade med för när jag ville ge honom kvittot (där jag ”diskret” plitat ner mitt nummer) kollade han på mig som att jag vore ett UFO och svarade ’Njaa.. det kan du behålla. Som ett minne.’ Fan. Bortgjord igen.” -Publicerat under rubriken ’Dissar vi minns’. :3

      • Nu blev jag själv stolt över hur fyndig jag kan vara 😀
        Men man vet aldrig! Vi människor är inte sådana unika snöflingor som vi inbillar oss att vi är :S

Skriv ett par väl valda ord vettja!