Nä, vad säger ni. Ska jag ge mig in i spelvideovärlden?
Nej… Nej. Ne… FAAAAAAAAAAAAAAAAN! Fan också. FAN. Det är inte sant…! HELVETE!
Ovanstående skreks av mig för ca tio minuter sedan, när jag plötsligt och oväntat dog i ett tv-spel, och inte hade sparat på evigheter.
Genast efter jag skrikit började ett jäkla klampande från grannen ovanför, vilket gjorde mig rätt nojig att de skulle komma ner och ringa på dörren. Jag vet att de har det i sig, de jävlarna. En gång, efter att jag fått ett utbrott, ringde de polisen. Men det är en så pinsam historia att jag inte ens vill prata om det.
Den här helgen har jag spelat ett nytt rollspel till 3DS, vid namn Bravely Default: Flying Fairy. Ja, det låter extremt homo-flamboyant, men det är kul!
Grejen är bara att spelet innehåller en del sociala saker. Man kan lägga till ens vänner som också äger spelet, och på så sätt hjälpa varann till extra förmågor etc etc. Och… några såna har ju inte jag. Därför förbarmar sig spelet över mig, och skickar inbjudningar från bottar. BOTTAR! Haha! FÖRNEDRINGEN i det.
Äh, struntsamma. Jag behöver inga vänner, jag har mina bottar! De är starka och kan stjäla saker (se nedan)! I DON’T NEED YOU! *grinar i smyg*
… bokstavligt talat. White trash-tjejer brukar alltid skriva sådär på sina instagrambilder föreställande en bricka shots eller liknande. Som jag äcklas av såna människor.
Det var bara det att… eh… ja… Jag önskar att jag hade någon att spela med, och sedan eventuellt hångla upp. Någon av det täcka könet, som helst inte tillhör shotsbrickatypen.
Och nej, katten räknas inte. Jag och Salahuddin är bara vänner.
Ja, herrejävlar. Jag har spelat Zelda: A Link between Worlds i stort sett hela dagen. Från det att jag vaknade, kraftigt uttorkad till det att jag nu skriver detta. De enda pauser jag tagit under dagen har varit för att torka upp Salahuddins tre spyor som han valde att lägga under en kritisk bossfight i spelet, motvilligt inhandlande av dagens middag (gratinerade nachos), lagande av middagen, och diverse urinering.
Mycket, mycket, bra spel.
Förresten! Jag har fått ett vykort av en okänd ”crazy cat lady”. Jag vet inte om det vore mer normalt att bli förskräckt, men jag GILLAR verkligen såna upptåg. Så tack, vem du än är!
Vi hörs om fyra dagar!
Jag har köpt en Playstation Vita. Har velat ha en toklänge, men det har inte blivit ett köp eftersom Sony inte varit färdiga med stödet för Playstation-spel. Då talar vi alltså Playstation 1-spel. Det är bara sådana jag tänker spela.
Det sjuka är att jag kan spela samma spel på mitt Playstation 3, i vardagsrummet. Men jag vill spela dem bärbart. I sovrummet. Jag vet inte ens varför, det är inte direkt som att jag inte kan sitta uppe och spela på TVn hur mycket jag vill. Men ändå. Jag vill spela bärbart.
Kära Bullen, är jag sjuk i huvudet och bör slås ihjäl med en spade (alternativt en kratta), eller finns det fler som jag?
