Nyckelord

Dejting

Besöker

Wow, jag fick precis en sån där riktig flashback från förr. Jag håller på att försöka få en gammal hallsoffa i trä såld via Blocket; något som visat sig vara svårare än jag trott. Folk är helt sjuka när det kommer till begagnade saker. Det spelar ingen roll hur hur bra skick något är i, om det säljs via Blocket så ska folk ha det tamejfan gratis. 100 kr? Nej, det ska ÄNDÅ prutas ner till 50 kr. Bara av princip, liksom. Om någon ens svarar på annonsen, vill säga. Men sänker man till 0 kr så får man HORDER med mail. Då passar ens grejer plötsligt. Jävla sossar (ska uttalas ”såssar”)…

Hur som helst. En person hade visat sig intresserad av soffan, men sen inte svarat nåt mer. Så jag mailade henne och frågade ”Dog intresset redan där? :)”

Och då mindes jag hur det var att hänga på dejtingsajter. Jag kommer ihåg att jag flera gånger mailade just såna där saker. ”Dog intresset redan där?” när nån skrivit ett långt inledningsbrev som jag besvarade, för att inte få nåt nytt svar tillbaka. Alla dessa konversationer som bara dog ut. Folk som tappade intresset utan att ha gett mig en chans. Folk som man aldrig mer hörde av. Det var ingen trevlig tid. Ibland tycker jag att jag har väldigt stor ångest inför att binda mig, men jag saknar verkligen inte dejtingträsket.

hallsoffan

Oh, just ja. Igår köpte jag och Martina en lägenhet. I Solna. En alldeles för dyr sådan, dessutom. Och det säger jag verkligen inte för att skryta eller kokettera, utan jag mår ganska dåligt över det hela. Jag vet att det är ett I-landsproblem, men jag är en orolig själ. Orolig att läget inte ska vara bra nog. Orolig över att tvingas åka pendeltåg (visserligen bara två stationer till jobbet eller centralen) när jag vant mig vid gröna linjen. Orolig att räntorna ska gå upp, eller att antingen bostadsbubblan eller förhållandet ska spricka. Kort sagt jävligt orolig över saker. Men förutom det känns det bra! Kan bifoga lite bilder vid ett senare tillfälle.

Nu vill jag gå på dejt hörni. Med nån riktigt vettig tjej, alltså (inte ”vem som helst, bara jag får hångla nuuuu!!!”, vilket folk alltid tror så fort man meddelar att man längtar efter nånting relationellt). Men det händer ingenting, och jag känner inget större intresse från någon jag pratar med. Bara ytliga diskussioner om hur läget är och hur helgen har varit. Håll käften och bjud ut mig istället! Det verkar som att det finns nån generell uppfattning om att killen hela tiden ska ta alla initiativ till att ses. Antingen det, eller så är jag helt enkelt inte så intressant på marknaden. Oavsett så får det mig att känna mig väldigt, väldigt oattraktiv.

Nu har tre personer med potential sagt samma sak inom loppet av några månader, och det skrämmer mig. De har sagt att de inte är säkra på att de vågar träffa mig, eftersom de är rädda för att bli uthängda på min blogg. De tror på fullaste allvar att de måste prestera, för om det blir konstig stämning eller om de gör bort sig på något vis, då kommer jag att skriva elakt om dem. Det är helt sinnessjukt. Så här kommer fem viktiga punkter som man måste förstå:

1. Jag skulle aldrig blogga om någon jag träffar, om hon inte är med på det.

2. Det jag tidigare skrivit om dejter har liksom utspelat sig för runt tio år sedan. TIO ÅRS preskriptionstid måste väl vara okej i alla fall?

3. Jag har alltid försökt att vara så diskret som möjligt. Tidigare har jag skrivit ut förnamn, i fortsättningen blir det bara första bokstaven i namnet.

4. Det jag skrivit på den här bloggen har ALLTID varit med fokus på humor och självdistans. Jag har med handen på hjärtat aldrig försökt att vara rent elak mot någon.

5. Hur elak och dum i huvudet tror ni att jag är egentligen? Jag är ingen empatilös sociopat. Jag har själv läst saker om mig själv som gjort mig ledsen. Jag vet hur det känns. Hur illa jag än tycker om någon så kommer jag aldrig att känna något behov av att hämnas på bloggen.

Nu kommer säkert någon scanna igenom alla 2026 inlägg för att hitta ett inlägg där jag brutit mot ovanstående. Sorry i så fall. Jag har bloggat sen 2005, även jag har mognat en del sen dess. Vid ETT tillfälle vet jag att jag bloggade om en tjej som hade aspergers, och skrev att jag aldrig vill gå på dejt med nån med aspergers igen. Det var att gå över gränsen, och jag har både tagit bort inlägget och bett om ursäkt till henne. Det här var kanske 2009 eller nåt.

Poängen är hursomhelst att jag inte kommer att hänga ut en enda människa som umgås med mig, det kan man känna sig trygg med. Nu kanske ingen vill skeda med mig ändå, men nu vet ni alla fall hur det ligger till.

otrogentjej

De senaste veckorna har jag småpratat lite med en tjej på ett icke namngivet community jag hänger på. Inte särskilt mycket egentligen, men nåt meddelande här och där. Hon visade rejält med intresse (kan inte påstå att det varit besvarat) och bubblade nåt om att komma hit och överraska mig. Hon visade upp min adress som hon stalkat fram, och sa att hon kanske skulle titta förbi. ”Gör det. Jag har kikhål i dörren.” tänkte jag. Men det hela rann som tur var ut i sanden.

En sak har dock förbryllat mig lite. Hon har tokraggat på mig, men ändå står det ”sambo” på hennes profil. Jag frågade varför, och fick svaret att hon är singel men har en sambo. ”Men då brukar man ju inte skriva det under civilstatus” sa jag, men det brukar man tydligen visst enligt henne.

Ikväll lade hon till mig på Skype, och jag fick därför hennes fullständiga namn. Nyfiken och stalkig som jag är gick jag naturligtvis raka vägen till ansiktsboken. Där möttes jag av att hon är i ett förhållande med någon snubbe.

Jag: Du… Eh… Kan du förklara varför du är öppen för en massa heta aftnar när det på Facebook står att du är i ett förhållande?
Hon: Haha, det är ett skämt-förhållande.
Jag: Öh, okej. Men du har skickat ett hjärta till honom för senast tre veckor sen? *thank fuck för öppna profiler*
Hon: Ja, brukar man inte det? Nära vänner.
Jag: … Nä det brukar man nog inte. :’)
Hon: … Okej jag har en pojkvän, men jag har mina behov. Enklare att ljuga än att förklara.
Jag: Haha, okej. Well. Då tycker jag synd om honom måste jag säga. Jag tänker inte vara del av nån otrohet.
Hon: Okej ha det bra. *block*

Det är väldigt lockande att berätta för pojkvännen om hennes strapatser med andra killar. De har knappt varit ihop i ett halvår liksom. Men å andra sidan vill jag inte lägga mig i. Det är trist att han kommer i kläm, men det känns fel av mig att springa och skvallra som en annan Bror Duktig. Sanningen kommer nog fram så småning om.

Dessutom kan jag ju ha detta som hållhake. Hon har ju trots allt min adress. Kommer hon hit och mördar mig så berättar jag! HAHA! Oh… Wait.

smartphoneligga
Två telefoner – ragga dubbelt så snabbt.

Jag var på dejt häromdagen. Javisst! Pappa kan provida för himself, liksom! Och jag tyckte nog att vi klickade en del. Kanske ingen match made in heaven med änglakörer och små feta keruber med trumpeter, men jag hade ändå rätt trevligt. Efter en kort promenad skulle hon dock plötsligt hem, varpå jag anade oråd. Mina farhågor besannades givetvis; det blev dissen.

Det slog mig att det här var nog den första dejt jag någonsin varit på, som inte skett efter en tids chattande innan. Det var lite halvspontant, vi visste inte så mycket om varann. Och det här var nog första och sista gången. Alltså, det är ju det jag har sagt. Jag vill chatta ganska länge innan, just för att minimera risken att det inte stämmer när man ses. Jag tar hellre risken att bli rejält besviken på en dejt av tio, än går på tio dejter och blir besviken nio gånger av tio. Träffa mig inte om du inte är pretty jävla säker på att du är intresserad.

Men det är just det här som är kruxet nu för tiden. Varenda människa har smartphones, och få sitter vid datorn. Jag vill ju ha djupa diskussioner långt inpå småtimmarna, när man verkligen lär känna varann. Det blir lätt ganska ytligt och trist när man bara slänger iväg korta meddelanden fram och tillbaka. Det är svårt att verkligen PRATA på Facebook, SMS eller de där vidriga Kik och Snapchat.

För ett par veckor sedan fick jag kontakt med en tjej på en dejtingsajt. Vi började prata och hon gjorde det väldigt snabbt tydligt att hon ville träffas nästa gång hon kom upp till Hufvudstaden (vilket var planerat att bli några veckor senare). Träffas och idka sweet sweet love. Dock inte på en bädd av rosenblad och med tusentals tända ljus, lyssnandes på Barry Whites dova stämma. Nej, något mycket grisigare och mörkare. Det kan ju visserligen vara trevligt ändå, men jag vill nog ha mer.

Av nyfikenhet frågade jag hur hon kan veta att hon bara vill ligga och garanterat inte ha något mer. Hur kan man VETA, liksom? Egentligen var det väl skitsamma, men jag ville ha bekräftelse på att jag var intressant nog för något djupare. Så jag förklarade lite kring mina nojor. Om hur jag inte ville vara någon hon låg med och sedan använde som avskräckande exempel för sina väninnor. Varför man nu skulle göra nåt sånt vet jag inte, men jag tänker mig alltid det värsta möjliga scenariot. Om någon attraktiv person visar intresse så är det förmodligen dolda kameran, liksom.

Hon hade ingen förståelse för de här känslorna utan avböjde vidare kontakt. Så jag nojade med andra ord sönder det hela. Hon förklarade att hon inte kände samma intresse längre och att detta har gått åt helt fel håll. Och sen sa hon det jag så ofta får höra, och som gör mig lika ledsen varje gång: ”Det är oattraktivt med låg självkänsla”. YOU THINK?! Så jag bad henne fara och flyga. Det var ju rätt larvigt gjort, men det var ångest-adrenalinet i mig. Ångest som kom från känslan av att jag hela tiden förstör för mig själv.

Alltid samma sak. Jag är så jävla RÄDD! Först nojar jag järnet över huruvida tösen är intresserad eller bara skojar. Sen nojar jag järnet över huruvida hon kommer att se ut eller bete sig som ett grottroll när vi ses. Sen nojar jag järnet över vad hon kommer att tycka om mig. Sen nojar jag järnet över att jag har gjort vederbörande på smällen. Jag kallar det ”de fyra stadierna av dejt-nojighet”.

Daniel Werner – nojar sönder potentiella samlag since 1986. 😀

osundrelation

Hörni! I fall nån mot förmodan är intresserad av mig så måste jag härmed utfärda en varning. Jag har tydligen en osund relation till sex och relationer.

Det måste väl handla om att jag gillar att ritualslakta mina partners i badkaret efter att vi älskat. Men jag trodde att alla gjorde så. Jag vet inget annat!

Gud, jag kräks på dessa klyschor på dejtingsajter. Nu såg jag en tjej som faktiskt uppfyllde de flesta av dessa:

Skriva att man pluggar till civilingenjör trots att man inte vet vad en sån gör – Check!
Ha en bild på sig själv i träningskläder – Check!
Ha en bild på sig själv där man hoppar fallskärm – Check!
Skriva att man har skinn på näsan och båda fötterna på jorden – Check!

Far och flyg (utan fallskärm) känner jag spontant då. Men det är bra att hon har skinn på näsan, visserligen. Det ser så äckligt ut annars.