Hallsoffan gav mig en flashback om singellivet

Wow, jag fick precis en sån där riktig flashback från förr. Jag håller på att försöka få en gammal hallsoffa i trä såld via Blocket; något som visat sig vara svårare än jag trott. Folk är helt sjuka när det kommer till begagnade saker. Det spelar ingen roll hur hur bra skick något är i, om det säljs via Blocket så ska folk ha det tamejfan gratis. 100 kr? Nej, det ska ÄNDÅ prutas ner till 50 kr. Bara av princip, liksom. Om någon ens svarar på annonsen, vill säga. Men sänker man till 0 kr så får man HORDER med mail. Då passar ens grejer plötsligt. Jävla sossar (ska uttalas ”såssar”)…

Hur som helst. En person hade visat sig intresserad av soffan, men sen inte svarat nåt mer. Så jag mailade henne och frågade ”Dog intresset redan där? :)”

Och då mindes jag hur det var att hänga på dejtingsajter. Jag kommer ihåg att jag flera gånger mailade just såna där saker. ”Dog intresset redan där?” när nån skrivit ett långt inledningsbrev som jag besvarade, för att inte få nåt nytt svar tillbaka. Alla dessa konversationer som bara dog ut. Folk som tappade intresset utan att ha gett mig en chans. Folk som man aldrig mer hörde av. Det var ingen trevlig tid. Ibland tycker jag att jag har väldigt stor ångest inför att binda mig, men jag saknar verkligen inte dejtingträsket.

Oh, just ja. Igår köpte jag och Martina en lägenhet. I Solna. En alldeles för dyr sådan, dessutom. Och det säger jag verkligen inte för att skryta eller kokettera, utan jag mår ganska dåligt över det hela. Jag vet att det är ett I-landsproblem, men jag är en orolig själ. Orolig att läget inte ska vara bra nog. Orolig över att tvingas åka pendeltåg (visserligen bara två stationer till jobbet eller centralen) när jag vant mig vid gröna linjen. Orolig att räntorna ska gå upp, eller att antingen bostadsbubblan eller förhållandet ska spricka. Kort sagt jävligt orolig över saker. Men förutom det känns det bra! Kan bifoga lite bilder vid ett senare tillfälle.