Kategori

Livet

Kategori

Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.

Anledningen att jag slutade blogga var två saker.

  1. Bloggaren Daniel skrev ut checkar som personen Daniel inte kunde betala. Jag var (och är) sjukt självutlämnande, och gillar det. Men när personer i verkliga livet kommer fram till mig och börjar diskutera tuggummi i könshår, då förvandlas jag till en blyg liten pojke. Och den där diskrepansen mellan mitt blogg-jag och riktiga jag gör att jag känner mig som en hycklare.
  2. Personer som jag inte vill ska läsa bloggen, läser bloggen. Det är lite knepigt att komma runt. Jag kan inte direkt sätta ett lösenord på varje inlägg för det förstör lite av tanken med en blogg. Jag vill liksom inte att min familj och närmaste kollegor ska läsa om… well, tuggummi i könshår. Men samtidigt vill jag kunna skriva om vad jag vill.

Nu börjar suget efter att skriva komma tillbaka lite smått. Men ser ni mitt dilemma? Därför frågar jag er, forna bloglovers: Vad göra?

ALTERNATIV A: Börja om från början; börja om på nytt. Starta upp en ny blogg som inte så uppenbart förknippas med personen Daniel. Kanske en hemlig, som ingen kommer få veta tillhör mig.

ALTERNATIV B: Skita i vad alla i familj och vänner tycker. Klarar de inte av att läsa pornografiska skildringar av vår samtid så kan de bara fara åt helvete. Jag bygger om bloggen från grunden och fortsätter där jag slutade.

ALTERNATIV C: Lägga ner alltihopa och växa upp. ”You 32-year-old baldheaded fag, blow me. You don’t know me, you’re too old, let go. It’s over, nobody reads blogs!”

Skriv och berätta.

Härlig situation i morse. Jag väcktes av att brevbäraren ringde på dörren. De har nån grej att de måste köra ut alla paket från utlandet, och åtminstone testa att ringa på – även fast de flesta inte är hemma på vardagarna. Så de plingar alltid på en snabb gång, för att sedan vara puts väck om man tar längre än tio sekunder på sig. I mitt fall tajmar de alltid så de ringer på strax efter hissdörrarna öppnats, och sedan är inne igen innan de gått igen. Så man har ett superlitet fönster på sig om man vill slippa hämta sitt paket sju mil bort.

Så i morse, när jag vaknade av att de ringde på, slängde jag yrvaket på mig kläderna och öppnade. Där möttes jag av en ung tjej med en väldigt märklig min. Men hon sa ingenting, så jag tackade för paketet och gick in till mig.

Sen visade det sig att jag i all hast hade glömt att knäppa byxorna… Och att min ena kula hade trillat ut genom grenhålet på kalsongerna.

Så nu har man sexuellt ofredande på CVt också. Gotta catch em all!

Jag känner fortfarande inte igen mig själv med snagg. Det blir alltid några millisekunders chock i spegeln. Men det är den lösningen det får bli när håret så sakteliga ger vika.

När 30 år har passerat, och kroppen börjar stänga ner.

Jag antar att mitt mobilnummer har börjat figurera på tvivelaktiga hemsidor, för sedan några veckor tillbaka får jag ideliga samtal från ”Microsoft Technical Department”. Varje gång säger de att de har identiferat ett problem med min dator/server och måste remote desktop:a in för att åtgärda det hela. Jag, som är nätverkstekniker och inte helt dum på datorer, fattar att det här är rent skitsnack. Det de vill göra är att remote desktop:a in i min dator, lura mig att jag har något problem, installera s k ransomware som förstör datorn på riktigt, som jag sen måste betala för att få bort.

Varenda gång säger jag att jag vet att de är scammers, och då lägger de på luren. Den här gången ville dock indiern (det är alltid indier) jag pratade med ta fajten.

– Hi sir, I’m calling from Microsoft technical department. The reason I’m calling you is to inform you that there has been a security breach in your server, and I need to…
*mycket sarkastisk ton* Oh right! And you need to remote into my server and fix it, riiiiight?
– Yes, this is…
– Where do I sign up? I will send you all of my money now!
– No, this is free…
– And then I need to pay you to get it working again?
– No sir, this is a totally free service!
*skrattar* I know you are scammers, you know.
*arg* What did you just say, sir?
*artikulerar* I. Know. You. Are. Scammers.
*argare* How can you say that?! Why would I call you if I am a scammer?
– … You should be ashamed of yourself.

Då lade han på luren. Han (eller jag) höll ut rätt länge ändå.

Man tycker ju att de borde lära sig att det inte går att lura i mig sånt här, men de fortsätter att ringa. Lär väl få byta nummer och sluta prenumerera på pornografiska mailinglistor.

Den där härliga känslan av att vara utanför, nu igen. ”Hur många blir vi på lördag?” frågas det runt på jobbet. ”Lördag? Vadå lördag?” tänker jag. En tillställning jag inte är inbjuden till, så mycket står klart. Jag försöker slå bort tankarna genom att intala mig själv att det förmodligen är en väldigt liten grupp som ska hitta på något. Men nä, en sisådär 20 pers ska det bli. Jahapp.

Den senaste privata fest som jag blev inbjuden till var nog Annika Schmitts, i femman. Så ska vi se en tidslinje över min popularitet kan vi säga att det började efter det.

Känslan av att inte vara omtyckt består. Jag vet inte riktigt varför, men jag lyckas aldrig komma någon nära.

Herregud, så har den dagen kommit. Dagen då jag blev 30 år gammal. 30 år. Närmare 45 än 15.

Det känns lite som att det hör till att noja över sin ålder när man fyller 30, men för mig… Jag började noja flera år innan dess. Så det är ingen skillnad från när jag var 29… Eller 19.

gammal-man

Ibland märks det så väl att åldern börjar ta ut sin rätt. Jag hänger inte med i utvecklingen längre. Alla nya funktioner på det här ”internnät” eller vad det heter. Det märktes ganska tydligt idag.

Instagram har ju lanserat sin snapchat-ripoff Händelser, där man snabbt kan lägga upp nåt sorts klipp föreställande vad man pysslar med precis i stunden. Så idag när jag hade lunchrast gick jag först på toaletten, och sen stod jag och värmde min mat medan jag fipplade lite med mobilen. Plötsligt fick jag syn på ”Lägg upp en ny Händelse”-knappen, tryckte på den, och fick då se mig själv. Jag stod böjd över front-kameran och såg ut ungefär som en grottmänniska hade gjort om en mobiltelefon fallit från himlen. Grejen var att jag blev så fruktansvärt rädd, för en sekund eller två! Kaklet i köket var nämligen alldeles för likt kaklet på toaletten, så när jag fick se mig själv fick jag panik och trodde att jag lyckats publicera en video på mig själv, sittandes på toaletten. Som tur var figurerade inga könsorgan, så jag insåg snabbt att det jag såg var i realtid.

Snart lär jag väl flytta ut i skogen och ta på mig foliehatten på riktigt.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27