Idag hade de ställt fram en skål med godis på jobbet. Jag smakade på en, och det var nog det äckligaste jag varit med om. Den gick ner, men nu börjar jag ångra mig eftersom jag har mått illa sen dess.
Köper eget godis nästa gång.
Visualisera ett stort och förhållandevis tyst lunchrum. Visualisera hur jag sitter för mig själv, bläddrandes bland Instagram. Visualisera hur jag då plötsligt råkar slå på ljudet, mitt under ett klipp föreställande tre salongsberusade tjejer som flams-skriker ikapp.
Visualisera att alla på mitt jobb nu tror att jag tittade på porr på arbetstid.
Herregud. Det borde vara nån slags varningstext på mobiltelefoner.
Idag satt jag på jobbet (ja, jag jobbar helg en gång i månaden – tyck synd om mig och all den smaskiga OB-ersättning som jag får ta del av), lite snett och ledigt på stolen. Vänd mot kollegan. Plötsligt fick jag ett mail, varpå mobilen vibrerade till. Tyvärr lät det exakt som att jag släppte mig åt hennes håll. Och tyvärr insåg jag detta och försökte rädda situationen genom att övertydligt kommentera mailets innehåll. Och tyvärr började jag att skratta åt alltsammans, vilket bara fick mig att framstå som ännu skyldigare.
Hittade ett till inlägg från svunna tider, närmare bestämt Augusti 2013. Det här blir det sista, bloggen ska inte förvandlas till Den unge Werners Demens, där jag sitter och rapar upp gamla historier om och om igen. Iaf, enjoy!
”Okej, nu vet jag att jag börjar bli sinnessjuk på riktigt.
Jag satt på toaletten här på jobbet (nej, detta ska inte bli ytterligare ett inlägg om mina avföringsvanor). I denna situation blir tydligen min penis extremt känslig, så när torkning skulle ske råkade jag komma åt apparaten vilket gav mig omedelbar erektion.
Det i sig är visserligen inte så sinnessjukt, men min dagdröm därefter var desto värre. Jag ställde mig upp, och råkade då se mig själv i spegeln. Plötsligt slogs jag av en märklig lust att bara öppna dörren, marschera ut med både byxor och kalsonger nere vid fötterna, med ett redigt stånd rätt ut, och skrika ”Sieg Heil”.
Alltså, det här var bara en tanke som flög förbi i högst en sekund, men dess absurdhet fick mig att skratta till. Sedan blev jag rädd. Vem är jag egentligen?”
En kollega har en Viaplay-stream med golf från OS, som han har på medan han jobbar.
Jag: Jag antar att man skulle kunna säga… att du tittar på en Golfström.
YEEEEEEEEEEEAAAAAAAAAAAH!!!
Kollega 1: Visst är Werner den snuskigaste person du känner?
Kollega 2: Njaaa… Det finns värre.
Jag: Gör det? Jisses! Ge mig hens namn!
Kollega 1: Ja, vem då?
Kollega 2: Alltså det är ju ingen jag kan komma på just nu, men…
JAG VISSTE DET!
Min kollega har skaffat en ny skärm. Den vill inte riktigt visa rätt färger.
Kollega: Nu har jag bytt ut Philips mot Lenovo här.
Jag: Jaha? Vilken skärm har Philip haft då?
Kollega: …
Kollega: Alltså, det funkar när jag testar Philips men inte med Lenovo.
Jag: Kan du inte bara fråga Philip vad han har för inställningar?
Kollega: …
Kollega 2: … Det går utför, Daniel.
Jag: Ja. Jag tänker mig att jag snart kommer att bli utröstad i något slags öråd.
För övrigt: I flera dagar har jag pillat och dragit på och i den här pennan, för att lossa på själva spets-delen. Så visade det sig att den tas isär på mitten. Jag kände mig dum i huvudet. Bara en liten ointressant parentes sådär.
