I tisdags kväll blev jag singel igen, efter lite mer än ett halvår med Micaela.

Vi är helt enkelt för olika. Hon är aktiv, social och vill göra saker hela tiden. Jag är däremot både bekväm och föredrar den mysiga hemmakvällen. Jag vill på sin höjd göra sociala saker ett par gånger i månaden. Får hon bestämma så vill hon vara hemma ett par gånger i månaden. Jag har ju någon slags social fobi också, som såklart spelar in. Det är inte så lätt alla gånger, men jag har försökt. Jag har verkligen gjort mitt bästa, och följde med upp till Dalarna för att träffa hennes familj trots att hela kroppen skrek ”NEJ!”. Jag träffade hennes vänner, gick på krogen, och trotsade till och med min kräkfobi genom att äta nachos på Gröna Lund. Men hon fick vara ensam ganska mycket också, och förklarade att hon hade blivit olycklig till slut. Jag förstår det.

Så det fungerade inte längre. Vi hade varit i samma situation flera gånger, men stoppat huvudet i sanden. Förra gången vi gjorde slut ringde jag bara ett dygn efteråt och förklarade att jag inte kunde leva utan henne och så fortsatte vi som om ingenting hade hänt, men den här gången vet jag att det är på riktigt.

Just nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag har aldrig någonsin känt sådan psykisk smärta förut. Idag började jag nästan att gråta på pendeltåget hem. Sen gick jag till affären och köpte en fryspizza till middag. Där, i Coops frysdisk, stod jag och grinade en liten stund. När jag samlat mig gick jag hem. Och nu sitter jag här och gråter medan jag äter.

Det är det här som kommer att bli min vardag ett bra tag framöver, och det känns så fruktansvärt dystert.

Micaela var den enda som verkligen kände mig. Den som alltid lyssnade och som alltid fanns där. En trygghet som jag definitivt aldrig upplevt förut. Hon fick mig verkligen att känna mig som en bättre människa, även om jag aldrig sa det till henne. Jag har i flera år fastnat i en negativ spiral av ensamhet, olust att göra nånting, och att ständigt vara väldigt hård mot mig själv. Hon fick mig att i stundom bryta det mönstret. Jag har extremt långt kvar till att ha något som kan jämföras med självkänsla, men det kändes som att jag var på rätt väg.

Nu är jag så ofantligt rädd att jag ska falla tillbaka i detta. Fastna i min ensamhet igen. Jag ska göra allt för att det inte ska hända.

Jag har absolut inga hard feelings gentemot Micaela, och jag ångrar inte en sekund av det halvår som har varit. Tack för de fina dagarna, och den bästa sommaren i mitt liv.