Idag märkte jag att mitt favoritband The Birthday Massacre har släppt ett nytt album (remasters av gamla låtar, men ändå). Således bjuder jag på en mysig liten melodi, som jag förvisso avskydde i början men som har växt. Varsågoda!
Jag förväntar mig inte att någon av er gillar det här. Blir mäkta förvånad om ni ens orkar ta er till slutet. Speciellt i den här låten; det är även för mig fysiskt omöjligt att lyssna på de sista 20 sekunderna. Känns som vaxet ska börja rinna ut.
När det tog slut mellan mig och M så var jag ganska så förstörd ett tag, och depp-bloggade mycket dystert om det hela. Då fick en läsare för sig att tillägna mig ett musikstycke han skrivit själv!
Jag tänkte först skriva att jag inte vet nånting om kompositören. Han skulle kunna vara 35 år. Han skulle kunna vara grek. Sen såg jag att han heter Adam, och är en gammal nätbekant från ett datorspelsforum jag hängde på för typ sju år sen. De allra flesta från detta forum verkar se det som sin livsuppgift att håna mig, och jag VET ju inte säkert om låten också är menad så. Men förhoppningsvis inte.
Hur som helst så tycker jag att det hela förtjänar ett inlägg. Bättre sent än aldrig, right? Lyssna och njut! Och tack, Adam!
Jag har precis kommit hem från jobbet, och alldeles nyss utspelade sig en liten händelse som jag tänkte berätta om.
Till och från jobbet åker jag pendeltåg, ungefär en halvtimme enkel resa. Alltid med hörlurar i öronen. Så eventuella kärleksförklaringar från folk i närheten hör jag inte. När jag inte lyssnar på musik så lyssnar jag på podcasts, och idag var en typisk podcast-dag. Jag lyssnade på Jonas Gardells sommarprat från ett par veckor sen.
Han hade precis berättat att man inte ska vara rädd för vad folk ska tycka när det bröts för lite pausmusik. Och värt att nämna är att när det kommer till podcasts så är oftast ljudet minimalt. Vilket kräver att man höjer volymen till typ 95% av max.
Precis innan jag ska gå av pendeltåget, och står tillsammans med resten av en knäpptyst vagn sekunderna innan dörrarna öppnas. Då fullkomligt DUNDRAR Sean Banans ”Copacabanana” ur hörlurarna, varav jag kastar mig efter telefonen för att sänka. Absolut ingen ”jag skiter i vad folk tycker”-känsla i den här kroppen.
Gardell skulle ha skämts.
Äsch, jag gjorde en liten techno remix av mitt hostande också. För er njutning! Hoppas ni gillar den, för det är nog vad min ork maximalt klarar av just nu, såhär i den fruktansvärda sjukdomen.
Medan jag väntar på att avlida under Kraftiga KaskadKräkningar (KKK) passade jag på att komponera ett litet stycke, med tillhörande musikvideo.
Jag är inte den som tycker om att skryta, men det känns som att jag kanske har en framtid inom den här branschen. Vi får se om det blir Sony eller Universal som signar mig först. Beror på vem som bjuder högst.
Tänk er följande scenario:
En ung man på en sisådär 26 höstar sitter på pendeltåget hemåt. Han sitter med hörlurar i öronen, och ser med tom blick ut genom fönstret. Kanske tänker han på vad han ska äta till middag. Kanske tänker han på någon form av avföring. Det får vi aldrig veta.
Hur som helst har han begått ett stort misstag. Ett ödesdigert sådant. Han har glömt att sätta i hörlurarna i telefonen, så just nu strömmar musiken obehindrat från högtalarna och in i medpassagerarnas irriterade sinnen. Den unge mannen själv märker ingenting. Istället höjer han volymen, eftersom han tycker att ljudet är lite lågt. Allt till medpassagerarnas ännu större förtret.
Varför tycker jag att detta är det absolut värsta som skulle kunna hända? Nog för att jag lyssnar på rätt skev musik ibland, men… är det verkligen hela världen?
Jag tänkte först berätta det här via videoblogg, men eftersom iPhones videofunktion är så groteskt inzoomad hade det bara blivit ett enda stort skägg (som för övrigt snart kommer rakas bort). Så jag beslutade mig, efter att ha spelat in en version och sedan betraktat mitt misslyckande, att skriva det i text istället. Åtminstone till stor del.
För några år sedan var jag på väg till jobbet per pendeltåg, precis som vanligt. Det var vinter och enormt trångt på tåget; så trångt att man fick stå så nära att man i princip torrjuckade varandra.
Mitt i detta kaos hade jag spanat in en person av det täcka könet, som jag ville imponera på. Detta uppnåddes genom att spela Rammstein på ganska hög volym. Meningen var väl någonstans att hon skulle höra vilken tung musik jag lyssnade på, bli blixtförälskad och bara slita av sig kläderna i ett enda ryck.
Mitt under ”Tier” knackade det på axeln. Där stod en riktig Stockholms-brat. En sån där som ni icke-stockholmare tror att alla stockholmare är. Människan sa följande; jag citerar:
Slut citat. Och hela vagnen hörde alltsammans.
Till följd av detta fick jag såna skamkänslor, och sådan ångest på grund av det, att jag var tvungen att kliva av tåget. Det kändes som att jag skulle svimma. Jag skulle av två stationer senare, men fick gå av och ta tåget efter.
