Jag var ledig igår. Slötittade på TV4 Film, där filmen ”Strul” gick. Efter halva filmen lade jag märke till hur galet ofta Mr Skifs låter ”Å-å-å-åh…!” och skapade således ett litet humorklipp om det hela.
Tur att jag är produktiv när jag är ledig.
Hörni! Nu får ni inte hoppas allt för mycket, men det finns faktiskt chans (eller risk, för de som är lagda åt det hållet) att jag kommer att överleva den här Halsflussen of Doom +2™. Jajamensan! Nu ikväll känner jag mig nämligen aningens aning bättre i halsen. Nu gör det bara ont när jag sväljer, inte helvetiskt ont. Jag lär nog vara hemma från jobbet imorgon också, men förhoppningsvis är det helt bra till på torsdag. Prisa Herren!
Förresten, om eventuella radikalfeminister och könsneutralitetsförespråkare ursäktar för ett ögonblick, så kände jag mig väldigt omacho för en stund sen. Jag låg i soffan och tittade på film. ”Stekta gröna tomater” blev det, ett gammalt 90-talsdrama (och om ni ursäktar igen så skulle det väl kunna kallas tjejfilm – men jag gillar ju sånt). Eftersom halsen fortfarande gör lite ont så hämtade jag glass, som jag åt med sked, direkt ur förpackningen. Efter en stund fann jag mig själv med att snyfta lite, eftersom filmen har sina sorgliga partier.
Plötsligt såg jag mig själv utifrån. Jag låg och grinade till en ”tjejfilm”, samtidigt som jag slevade glass direkt ut burken. Vadå jag, en klyscha?
Idag såg jag The Dark Knight Rises (sista Batman-filmen alltså), typ ett år efter alla andra. Inte för att jag har nån koll på serietidningar, men ska verkligen Bane prata sådär fjolligt? Det lät som en gammal gubbe! Typ knarrig Sean Connery-brittiska. Dessutom är hans röst dubbelt så hög som alla andra röster i filmen.
Ett tag trodde jag att det hade blivit nåt fel på filmen, och att jag fått tag i en skämt-dubbad version.
Och vad jag tyckte om filmen? Godkänd. 23 tyfoner över Atlanten i betyg!
Jag tittar på Remember the Titans. Alltså. Inte för att vara sån, men det är en 113 minuter lång superamerikansk moralkaka-floskel-egorunk-maskin. Vet inte vad det är, men jag avskyr när filmer, serier och tv-program är regisserade enbart så att man ska börja grina. Då blir jag anti. Och Remember the Titans är sån.
Jag menar, jag gillar när det är någon vacker stund i slutet av filmen, när exempelvis killen som varit hård rasist i hela sitt liv ställer sig upp och applåderar den svarta killen som gjort nåt bra. Eller när coachen/ledaren/läraren/fanvetjag håller ett inspirerande tal för sina mannar. Men… Inte hela filmen. Jag har sett minst tjugo sådana ögonblick nu, och filmen är inte ens slut.
Det enda som skulle kunna göra filmen ännu mer cheesy är om det fanns en nioårig unge som är så lillgammal att man får kväljningar. Oh wait, det finns det ju.
Jag tittar på Castaway och känner mig väldigt ensam. Och då handlar den filmen ändå om någon som är skeppsbruten. Hahaha… hehe… hrrm… Ja. 🙁
PS. Tom Hanks och en volleyboll – ändå en bättre kärlekshistoria än Twilight.
Ska hyra en video hos Hemmakväll ikväll, så jag tänkte ringa dem och höra om de tar kort eller ej. Gick sådär.
Ikväll var den unge Werner mol allena och beslutade sig för att spendera kvällen med att titta på Thor. Och då menar jag inte en ny boytoy alltså, utan filmen från 2011.
Och… det var faktiskt ingen höjdarfilm. En sjua på IMDB vittnade ju om samma sak, men jag trodde ändå att filmen skulle ha lite mer än hjärndöd och klyschig action att bjuda. Istället så var det just det jag blev serverad. Hårdkokt action med ganska larviga, stereotypa, karaktärer.
Det är ju en superhjältefilm ála Marvel, och de brukar väl egentligen inte vara världsbäst vad gäller figurernas bakgrundsstory. Men nog brukar det vara bättre än såhär. Istället har de skamlöst snott fritt från ”vår” asatro, och skapat en stålmannen-saga av det hela. Komplett med trikåer, mantlar och främmande planeter. Och om jag kan min nordiska mytologi rätt så kunde ingen av asagudarna flyga.
Storyn är rentav usel. Den lilla kärleksberättelsen som de forcerat in i filmen känns extremt krystad, och det är för mig obegripligt hur huvudpersonerna kan lova varann evig trohet när de bara känt varann ett par dagar. Men å andra sidan, jag är ju själv ingen rippad hunk-gud (för självklart måste hjältens tvättbräda visas upp i en scen som inte har så mycket med något att göra – men det stod säkert i skådespelarens kontrakt).
Hur som helst. Ganska dålig. En skam för kåren, minsann. Det blir endast två Daniel av fem möjliga.
