Idag hade de ställt fram en skål med godis på jobbet. Jag smakade på en, och det var nog det äckligaste jag varit med om. Den gick ner, men nu börjar jag ångra mig eftersom jag har mått illa sen dess.
Köper eget godis nästa gång.

Idag hade de ställt fram en skål med godis på jobbet. Jag smakade på en, och det var nog det äckligaste jag varit med om. Den gick ner, men nu börjar jag ångra mig eftersom jag har mått illa sen dess.
Köper eget godis nästa gång.
Hittade ett till inlägg från svunna tider, närmare bestämt Augusti 2013. Det här blir det sista, bloggen ska inte förvandlas till Den unge Werners Demens, där jag sitter och rapar upp gamla historier om och om igen. Iaf, enjoy!
”Okej, nu vet jag att jag börjar bli sinnessjuk på riktigt.
Jag satt på toaletten här på jobbet (nej, detta ska inte bli ytterligare ett inlägg om mina avföringsvanor). I denna situation blir tydligen min penis extremt känslig, så när torkning skulle ske råkade jag komma åt apparaten vilket gav mig omedelbar erektion.
Det i sig är visserligen inte så sinnessjukt, men min dagdröm därefter var desto värre. Jag ställde mig upp, och råkade då se mig själv i spegeln. Plötsligt slogs jag av en märklig lust att bara öppna dörren, marschera ut med både byxor och kalsonger nere vid fötterna, med ett redigt stånd rätt ut, och skrika ”Sieg Heil”.
Alltså, det här var bara en tanke som flög förbi i högst en sekund, men dess absurdhet fick mig att skratta till. Sedan blev jag rädd. Vem är jag egentligen?”
Jag har lunch på jobbet, och passar därför på att surfa på obskyra wikipediaämnen.
Kollega: … Vad tittar du på?
Jag: Sjukdomar. Just nu kollar jag på olika sätt man kan amputera saker på.
Kollega 2: Det var en jävligt märklig sak att titta på.
Jag: Ja… Meneh… Visste ni att man kan amputera hela underkroppen?
Kollega 3: Vad tråkigt! Det finns ju massa roliga saker där som man vill ha kvar.
Jag: Ja, eller hur! Vad deppig man skulle bli.
Kollega 4: Det hade varit hemskt. Då kan man ju aldrig mer ha s… kor.
Jag: … Ja, det var ju inte det jag tänkte på.
Om man ivrigt har följt min blogg den senaste, eh, dagen så vet man att jag var på mitt jobbs årliga sommarfest igår. Jag har gått varje år, men brukar inte stanna så länge. Jag tar två-tre Smirnoff Ice (som de enligt min chefs chef köper in enbart för mig – jag vet inte sanningshalten i det men väljer att känna mig smickrad) och socialiserar lite med kollegorna. Sen brukar det sluta med att jag går på toaletten för att sedan omärkligt pipa iväg hem utan att nån märker det. Anledningen är väl att jag tycker att det är så jobbigt att berätta att man ska hem. Inte för att jag har något slags Gud-komplex och tror att jag förstör allas kväll, men det brukar ändå bli ett gäng ”Neeeeeej inte ska du hem redan!”, ”Var inte så tråkig nu, Werner!” och ibland tillochmed lite fylle-fasthållningar och rivande och slitande. Då känner jag mig som en väldigt trist pensionär som ska vara i säng innan halv nio, och det är jobbigt.
Men! Igår var jag faktiskt där till de stängde. Riktigt trevligt. Här är några av kvällens highlights.
– Jag drack nog… Sex Smirnoff Ice á 4%. Jag vet inte om det är mycket eller lite. Känns inte som att jag har förmågan att bli sådär riktigt drängfull. Visserligen kanske det är svårt att bli det på nåt annat än starksprit; jag kommer fortfarande ihåg den där gången när jag drack lakritsshots på mitt förra jobb. Helvete vad det tog! Jag satt och pratade för mig själv på pendeln hem, och kvällen slutade med att jag kräktes i munnen och sluddrade nåt om att jag aldrig varit så full förut. Det finns på youtube!
– Jag och tre kollegor satt i ett hörn och diskuterade samlag. Det är spännande hur diskussionerna alltid ter sig åt den riktningen när jag är med. Jag berättade vissa saker jag inte ens skulle skriva på den här bloggen, och då är det illa.
– Hela TRE olika personer kom fram och berättade att de läser min blogg. Och att den är bra. Dock ingen av kvinnligt kön, och det är väl också lite det som är grejen. Jag har hört att bloggen har spridits lite på jobbet (och på min arbetsplats sitter det runt 400 pers), så nu vet jag ganska säkert att jag inte kommer att hitta kärleken på jobbet. Jag menar, come on. Min blogg är mycket, men inte en brudmagnet. Om man nu inte råkar tända på sjuk, självutlämnande humor förstås.
Men all in all en skoj kväll. Sen åkte jag hem och fylleåt den obligatoriska kebabtallriken. Och somnade som en stock. Och vaknade helt uttorkad. Och gick ner och handlade middag. Och åt middagen, vilken bestod av 14 skal tacos. Och fick helt sjukt mycket paltkoma. Och sov middag i någon timme. Och vaknade, kraftigt förvirrad. Och skrev detta.
Igår var jag på evenemang tillsammans med jobbet. Jag har ju inte hängt med på såna saker de senaste åren, eftersom jag ibland fått ångest av sociala saker, främst ätande bland folk. Men igår var vi på Gröna Lund och körde femkamp (som blev sjukamp). Jag placerade mig väl ungefär i medel på de flesta grenar, förutom i en där man skulle banka på en knapp för att skjuta bollar i ett stort hål. Jag fokuserade på hålet (that’s what he said) och märkte att ingenting hände. Det visade sig att jag stod och bankade på bara bordet.
Hur som helst gick det hela förvånansvärt bra. Tillochmed middagen. Jag hade varit lite orolig, men det hela gick som smort. Jag käkade två portioner grillbuffé helt utan problem. Jag kände inte ens den där bekanta femsekunderspanikångesten! En stor seger för mig själv, måste jag säga.
Förresten: Ikväll blir det, enligt traditionen, live-bloggande till Eurovision Song Contest! För den som nu är intresserad av sånt. Jag kan väl inte påstå att jag lever för det där, men det kanske kan bli lite småkul.
Kollega 1: Visst är Werner den snuskigaste person du känner?
Kollega 2: Njaaa… Det finns värre.
Jag: Gör det? Jisses! Ge mig hens namn!
Kollega 1: Ja, vem då?
Kollega 2: Alltså det är ju ingen jag kan komma på just nu, men…
JAG VISSTE DET!
Min kollega har skaffat en ny skärm. Den vill inte riktigt visa rätt färger.
Kollega: Nu har jag bytt ut Philips mot Lenovo här.
Jag: Jaha? Vilken skärm har Philip haft då?
Kollega: …
Kollega: Alltså, det funkar när jag testar Philips men inte med Lenovo.
Jag: Kan du inte bara fråga Philip vad han har för inställningar?
Kollega: …
Kollega 2: … Det går utför, Daniel.
Jag: Ja. Jag tänker mig att jag snart kommer att bli utröstad i något slags öråd.
För övrigt: I flera dagar har jag pillat och dragit på och i den här pennan, för att lossa på själva spets-delen. Så visade det sig att den tas isär på mitten. Jag kände mig dum i huvudet. Bara en liten ointressant parentes sådär.