En gång skulle jag sova över hos min ex-flickvän (eller ja, alltså hon var ju min flickvän på den tiden), innan hon flyttade hemifrån. Hon gjorde det ganska snart efter vi blev ett par, men innan dess var det alltså sova hos päronen som gällde. Inget touchy-feely. Inte ens sova i samma säng, faktiskt, utan jag fick sova på nån madrass på golvet. Tjejen i fråga var väldigt märklig på det viset, hon ville aldrig vara ensam med mig. Hon ville knappt vara nära mig när hennes familj var i närheten. Hennes mamma var nog den som var mer sugen om jag ska vara ärlig. Hon sa alltid saker som ”nu vill väl ni gå iväg och mysa lite? 😉 ” eller ”ni vill vara för er själva förstår jag? 😉 ” medan flickvännen systematiskt förklarade att det inte behövdes.
Så en natt, efter att ha ätit en stor mängd tacos (det här utspelade sig på den tiden då jag inte fick panik av att äta mat tillsammans med hyfsat okända människor), så drömde jag att jag var en jättestor robot. Det var som att jag stod på 50 meter höga styltor! Plötsligt blev jag skjuten av en ond Megatron eller liknande, och föll handlöst mot marken.
Så klockan fem på morgonen vaknar hela huset av att jag skriker för full hals, rakt ut. Det var roligt att försöka förklara varför.