Nyckelord

ensamhet

Besöker
Livet

Ingen tycker om mig

7 kommentarer

Den där titeln hade kunnat vara clickbait i bästa Aftonhoran-manér, om det inte hade varit så att jag faktiskt känner så. Jag har nog i princip alltid känt så, även om påtagligheten varierar lite.

Först och främst får jag väl säga att det inte gäller alla. Martina tycker om mig. Mamma tycker om mig. Några få arbetskamrater tycker nog att jag är okej att ha som kollega. Sedan finns det några få till som jag antar inte ogillar mig. Folk som har försökt att ha mig i sitt liv på ett eller annat vis; typ bjudit in mig till att ses. Problemet är att jag är så jävla rädd att jag inte ska vara intressant nog att träffa, eller att det ska bli konstig stämning (denna känsla infann sig dock inte när jag gick på dejter; då var det kanske pilskheten över det potentiella liggandet som tog överhanden). Det i kombination med att jag rent generellt är ganska introvert gör att jag liksom… inte vill ses. Och då är det inte konstigt att folk tappar sugen på att försöka.

Men utöver dessa tappra kämpar som trots allt stannar kvar så känner jag, för att komma till saken, att typ ingen tycker om mig. Det har blivit som nån slags psykos eller något. Vissa dagar kan jag knappt tänka på något annat. Jag minns att jag, när jag var kanske 13 år, gick till en kurator hos ungdomsmottagningen. Han sa att det är ganska elakt av mig att, utan att veta, anta att folk inte tycker om mig. Tanken var att jag skulle bli pepp och inse att ”oj, jag vet ju faktiskt inte detta!” men istället blev jag ledsen över att han kallade mig elak. Den där sortens psykologi har aldrig bitit på mig.

Det känns lite som att jag bara ser det negativa. Jag samlar på mig oförrätter, som jag sen bär med mig till de drar ner mig i dyn totalt. Jag kan inte räkna upp så många positiva händelser, trots att de finns, men när det gäller de negativa händelserna så är det inga problem alls.

De tyngsta sakerna är folk som lämnat mig. Jag kommer nog aldrig att komma över att Patrick sa upp bekantskapen för att jag var inne i en djup depression och var väldigt självömkande. Alltså, jag tog nog mycket energi av folk i min närhet, så jag klandrar honom inte. Han var det närmaste en bästis jag haft i vuxen ålder, och det SUGER att han försvann. Han är inte ensam om att ha brutit kontakten, men det är nog det som känns värst. Jag tänker på det minst en gång i veckan.

En annan sak jag tänker mycket på är att det känns som att nästan ingen gillade mig på mitt förra jobb. Under tiden jag jobbade där så trodde jag att de gjorde det, men det har väl så smått visat sig att så inte var fallet. En del av dem vill helt enkelt inte ha kontakt. Min f.d chef vill inte vara vän med mig på Facebook. Hon vill vara vän med alla gamla kollegor utom mig. Andra spenderar varje möjlighet till att tvåla till mig. Bara för att jag är ledsen ibland så torde ju inte det ge folk rätt att på ett hånfullt sätt kommentera mönster de tycker sig se i min personlighet.

Det kan också vara mindre saker. Ibland larvigt små. Men det är saker jag inte har glömt, även om jag skulle vilja. Här har vi ett litet urval, utan inbördes ordning.

  • Min ex-flickväns kompis kommenterade på den här bloggen, och skrev att hennes (exets) nya pojkvän var så grymt mycket bättre än jag, och att hon är så lycklig nu. Det var visserligen sant alltihop, men vem skriver så bara för att såra?
  • Min f.d kollega (en av de få som inte avskytt mig efter jag slutade där), som varit hängiven följare av mig under många år, avföljde mig på twitter och slutade läsa bloggen för att det ”blev för mycket”.
  • Personen som bad mig börja med Twitter avföljde mig där efter nåt år.
  • Jag registrerade mig på ett katt-forum, i hopp om att skaffa vänner. Det backfire:ade ju ganska rejält, så inom några månader tyckte de flesta illa om mig.
  • För många år sedan så skrev min barndomsvän att han trodde att jag var manodepressiv. Det är fan en ganska seriös psykisk sjukdom att slänga sig med. Kort därpå tog han bort mig som vän på Facebook. Jag skickade ett meddelande där jag undrade varför, och han svarade att han tyckte jag lät otrevlig. Jag ursäktade mig men han ville inte lägga till mig igen. Såhär i efterhand saknar jag honom inte för fem öre, han var ett svin redan som 7-åring och är ett svin än idag. Men ändå gör det ont, nånstans i mig.
  • Jag har genom omvägar fått veta att jag är enormt hatad bland ett gammalt community jag hängde på förr. De vänsterfeministgäng som ofta träffas har tydligen suttit och diskuterat vilken antifeministisk gris jag är. Baserat på något blogginlägg eller så.
  • Jag verkar avskräcka folk (tjejer) på mitt jobb. Åtminstone tre gånger har jag haft daglig kontakt med tjejer på andra avdelningar på mitt jobb. I ren vänskaplig ton alltså. Men efter några veckor har de börjat undvika mig. Jag tror att jag avslöjat för mycket känslor eller nåt. Too crazy too fast.
  • I många år hängde jag på PC Gamer-forumet, och blev nån sorts profil där. Sedan var jag inte där på många år, innan jag av en händelse gick in igen och surfade runt. Det visade sig att jag systematiskt blivit förlöljligad under lång tid.

Listan kan göras lång.

Som ni märker verkar inte sociala medier vara min grej, det är ett återkommande tema. Ska man se logiskt på det så är jag kanske lätt att misstolka eftersom min cyniska humor nog inte gör sig så bra på 140 tecken, och små funderingar kan lätt verka vara extrema dödsnazisttankar. Det blir ju lätt inflation i känslor på internet. Man kan liksom inte säga att man ogillar en sak, det måste vara att den saken ska brinna i helvetets eldar i evig tid.

Kanske är jag en sån där som folk helt enkelt inte tycker om, med eller mindre omedvetet. Ibland träffar man ju människor som man direkt känner att man inte går ihop med. Ibland känns det som att de flesta känner så för mig. Jag kanske utstrålar nånting som jag inte märker själv. Jag hoppas inte att min introversion får mig att framstå som att jag inte vill ha vänner, men det är möjligt att det är där skon klämmer. Jag vet inte.

I vilket fall kommer jag inte underfund med vad det är för fel på mig.

Läs mer
Livet

Julensamheten gör sig påmind

Inga kommentarer

christmas-suicideBleh, nu har den kommit. Julensamheten. Vinterdepressionen. Eller snarare vinternedstämdheten, deprimerad skulle jag inte påstå att jag är. Men visst tusan känns det tungt när man är på väg hem från jobbet och det är helt kolsvart ute, varpå man möter ett par som håller varann i handen. De går åt ett håll, och själv ska jag hem till just ingen alls. Då känns det som att nånting går sönder inom mig; varje gång.

Sedan tänker jag en del på mitt ex. Inte att jag saknar henne – eller jo, det gör jag ju visserligen. Som person. Men jag saknar inte att vara tillsammans med henne. Däremot tänker jag ganska ofta på vår sommar tillsammans, och då blir jag nästan alltid ledsen. Ibland försöker jag slå bort känslorna direkt när de kommer, genom att skrika ett svärord. Men det går ju mest hemma.

Jag vet inte, jag romantiserar väl det hela lite eftersom det dessutom var sommar och varmt när det begav sig. Kontrasterna är så påtagliga när det är vinter och kallt nu.

Läs mer
Kärlek

Eh… Ja, det var kul.

2 kommentarer
singeldeppig

Ja, jag vet att det var menat som ett skämt, men… jag fattar bara inte.

Personen i fråga är en barndomsvän till mig. Han gifte sig för några år sen; nånting som alltid är garanterat att göra mig deppig när jag tänker på det. Absolut ingen missunnsamhet, men… Jag vill också ha det där. Jag skulle kunna ge upp det mesta i mitt liv mot att få stadga mig med en själsfrände på det där viset. Jag tror inte att han, eller folk i allmänhet, fattar hur enormt tungt jag tycker att avsaknaden av tvåsamhet är.

Så nu var inte bara Facebook snälla och gnuggade singelskapet i mitt ansikte (kan man ens direktöversätta så?), utan jag blev även hånad för det. Av honom – en person som har sitt på det torra kärleksmässigt. Fyyyyyyy fan! Det är som att en miljardär går ner till rännstenen och pekar och skrattar åt en uteliggare. Fyyyyyyyy fan, I tell you!

Var en god vinnare. Snälla.

Läs mer
Livet

Att leva med en psyksjuk

59 kommentarer

De senaste fyra dagarna har jag i princip bara ätit, sovit, och spelat tv-spel. Ni no Kuni var ett förbaskat trevligt spel, det kan jag inte förneka. Men allt måste få ett slut, och idag var det tänkt att jag skulle börja jobba igen. Ganska skönt, faktiskt. Skönt att göra något igen.

Men när jag skulle gå och lägga mig igår så… gick det inte. Jag kan inte förklara känslan; det gick bara inte. Jag satt kvar i soffan, med tom blick. I både en och två och tre timmar. Tills huvudet dunkade och bröstet riktigt värkte av den där tysta panikångesten. Den vidriga känslan av att livet är hopplöst och man inte kan göra någonting för att hjälpa sig själv, men att man varken orkar skrika eller gråta.

Det var samma sak efter Sydafrika-resan, när jag på morgonen skulle ta pendeln till jobbet, men blev stående i hallen med ytterkläderna på. Jag bara stod där, medan ångesten kokade över.

Jag har fått en tid till vårdcentralen på fredag. Jag trodde att jag kunde jobba de tre dagarna tills dess, men tydligen inte. Nu hoppas jag bara att läkaren jag ska till är någotsånär förstående vad gäller psykiska problem. Jag var hos honom för något år sen, gällande trötthet och ångest, vi tog ett gäng prover och det slutade med att jag gick därifrån med recept på betablockerare (hjärtmedicin som sänker blodtrycket och adrenalinnivåer, typ) och två sorters medicin mot illamående. Han känns som en typisk medicinförsäljare, så det skulle förvåna mig om det inte mynnar ut i ultimatum som ”SSRI eller fortsätt jobba under konstant ångest”. Men vi får se.

Trots att jag borde fokusera helt och hållet på mig själv under den här perioden så finns det bara en enda tanke som fyller huvudet: Jag. Vill. Inte. Vara. Ensam.

Ord kan inte beskriva hur gärna jag vill ha en partner. Så har det varit så länge jag kan minnas. Kärleksförhållanden har varit det absolut viktigaste; allt annat har haft sekundär prioritet. Vänner har aldrig gett mig samma lyckokänslor. Jag säger inte att kärlek är det enda som är viktigt, men som singel slutar jag att fungera. Livet är tråkigt, ingenting händer, jag är ledsen, och allt suger sådär allmänt. När jag väl är i ett förhållande är det som att alla livets aspekter blir sju resor bättre.

Om allt detta beror på min låga självkänsla vet jag inte, kanske är det så. Förmodligen är kärleksberoendet nånting man borde jobba stenhårt på att bli av med. Ingen vet det så väl som jag. Men vad ska jag göra? Jag har liksom lite annat jag måste fokusera på just nu. Så då blir det att man finner sig själv med att planlöst klicka runt på dessa eviga dejtingsajter.

Känslan låter inte vänta på sig, och slår mig som en käftsmäll. Det är smärtsamt uppenbart: Ingen vill ha en kille som inte mår perfekt.

Nätdejting har blivit som en enda stor arbetsintervju. Man måste kunna prestera ett perfekt CV där alla tårtbitar ingår. Ingenting får lämnas åt slumpen; saknar man en vital del av Mallen För Den Perfekte Pojkvännen™ så är alla ens andra egenskaper plötsligt värdelösa. För jag har ju ganska många bra sådana. Jag är snäll, jag har mycket humor, behärskar skedandets ädla konst, och jag är en jävel på Canasta. Okej, kanske inte det sistnämnda.

Men så fort man nämner psykiska problem så betraktas man som samhällets paria. ”Detta kommer aldrig att fungera, det kommer att bli problem förr eller senare, lika bra att inte ens försöka.” Det var samma sak med det senaste exet i ordningen, som försvann så fort det mörknade till något. Jag är medveten om att det var dåligt av mig att låta självkänslan ta över en helg så pass tidigt i förhållandet. Men kunde hon inte ha tagit det då? Varför behövde det förstöra allt?

Jag förstår inte varför det ska vara en sådan dealbreaker. Ja, ett liv med mig kommer sannolikt att innebära vissa dåliga dagar. Jag kommer behöva bekräftelse. Jag kommer att vara nedstämd. Men det handlar kanske om några dagar i månaden. Har inte alla förhållanden några dåliga dagar i månaden? Jag längtar efter någon som inte försvinner. Någon som finns där.

Finns det tjejer som kan tänka sig en dejt med någon som inte mår så bra? I så fall: Maila mig.

(Och nu handlar det inte om de vanliga klyschorna som att ”jag verkar vara så bra”, och att ”det är konstigt att jag är singel”. Om det nu är så: backa upp påståendet då!)

Läs mer
Livet

Bitter på julafton

10 kommentarer

Ja, hörni. Det här med julen.

När jag var liten var julafton årets höjdpunkt. Jag minns tydligt hur jag kunde vakna redan vid sextiden (då menar jag alltså runt klockan sex; jag blev inte antastad som barn) och gå in och väcka mamma som vänligt men bestämt sa åt mig att sova lite till. Sen lade jag mig i sängen och stirrade i taket i någon halvtimme, för att repetera proceduren. Nån gång vid åtta-nio fick jag äntligen kasta mig över de julklappar som låg under granen. Visst älskade jag julmaten och gemenskapen också, men julklapparna var ändå drivkraften. Som för så många andra barn.

Såhär i vuxen ålder är det väl… inte lika roligt. Jag har en väldigt liten familj, vilket innebär få klappar och ganska lite gemenskap. Julmaten får jag mest ångest över, eftersom jag i allmänhet tycker att det är jobbigt att sitta till bords och äta.

Men det värsta är den genomborrande känsla av ensamhet som jag inte kan hjälpa att känna. Det spelar faktiskt ingen roll hur många familjemedlemmar som sitter vid bordet. Hur mycket de kramar om mig och säger att de tycker om mig. Hur många eller hur dyra julklappar jag får. Känslan består; en känsla av att jag inte riktigt hör hemma nånstans.

Jag anar att det är tvåsamhet jag längtar efter. Jag är visserligen ingen psykolog, men det känns inte som att det behövs heller. De få gånger jag varit i ett (fungerande) förhållande har inte den här känslan funnits. Go figure.

Jag gjorde det ödesdigra misstaget att gå in på Instagram, såhär en julaftonsmorgon. En enda stor kavalkad av bilder på par som klär granen, par som önskar oss alla en god jul, par som glatt visar upp sina välutrustade hem som bara osar av mysighet, par som håller varann i handen, par som pussilipussas, och par som goseligosar. Här par, där par, överallt par par.

Jag vill också bli en del av ett sånt par, nån gång. Då tror jag att jag skulle kunna bli lycklig på julen, på riktigt. Och kanske även annars. Jag har inte gett upp, än kan nog det här bli bra.

Läs mer
Tankar

Monday monday

12 kommentarer

Nu tänkte jag att den här bloggen skulle ta en annorlunda vändning, åtminstone för ett tag. Jag ska försöka bli kvitt den hemska självbild som jag under många år plågats av. Någonting som gör en väldigt ledsen är känslan av att man inte tycker om sig själv. Att man inte är något bra. Att man, jämfört med alla andra killar, inte har nå-gon-ting att erbjuda. Det är en vidrig insikt; man har ju trots allt bara sig själv egentligen. Därför ska jag försöka skriva av mig om min väg tillbaka till ett drägligt liv utan röster som påminner mig om att jag är värdelös.

Just nu väntar jag på samtal från vårdcentralen. Jag ringde så fort telefonväxeln öppnade, och ändå så ska de ringa upp kvart över tolv. Säkert Alliansens fel.

Sedan lär jag väl få en remiss till någon fin psykologisk inrättning, vänta i veckor på att få svar därifrån, och sedan boka in tider som bara finns mellan 8-17. Ett effektivt sätt att säga ”nej Daniel, du kan inte tro att du ska kunna jobba heltid och gå i terapi samtidigt”. Det lär nog bli en del tjat om mediciner också, precis som vanligt. Jag har varit där, jag tänker inte ta sådant något mer.

Jag önskar bara att jag hade någon att dela det här helvetet med. En flicka att åtminstone dejta, som en liten ljusglimt i misären. Men det är väl just det jag inte ska ha. Det är min låga självkänsla som får mig att känna att livet inte är roligt när jag är ensam, och det är just därför jag måste lära mig att klara av det. Visserligen kan man väl tycka att jag redan utsatts för ensamhet så det räcker, efter två år. Men det kanske krävs mer. Jag måste lära mig att sluta längta, vare sig jag vill eller inte. Precis som en heroinist behöver heroin för att orka med avgiftningen, behöver jag någon för att orka med att sluta längta efter någon. Skillnaden är väl att heroinisten åtminstone får metadon. Jag får köra det här cold turkey.

Man borde kanske börja med såna där mediciner, trots allt. De har ju den roliga biverkningen att man tappar sexlusten totalt, och det skulle jag nog gagnas av just nu. Jag skulle vilja bli som en kastrerad hankatt, och bara äta och sova. Så mycket enklare allt hade varit.

Läs mer
Ladda mer