Kategori

Sex

Kategori

*fladdrar förförsikt med ögonfransarna*

För ett par veckor sedan fick jag kontakt med en tjej på en dejtingsajt. Vi började prata och hon gjorde det väldigt snabbt tydligt att hon ville träffas nästa gång hon kom upp till Hufvudstaden (vilket var planerat att bli några veckor senare). Träffas och idka sweet sweet love. Dock inte på en bädd av rosenblad och med tusentals tända ljus, lyssnandes på Barry Whites dova stämma. Nej, något mycket grisigare och mörkare. Det kan ju visserligen vara trevligt ändå, men jag vill nog ha mer.

Av nyfikenhet frågade jag hur hon kan veta att hon bara vill ligga och garanterat inte ha något mer. Hur kan man VETA, liksom? Egentligen var det väl skitsamma, men jag ville ha bekräftelse på att jag var intressant nog för något djupare. Så jag förklarade lite kring mina nojor. Om hur jag inte ville vara någon hon låg med och sedan använde som avskräckande exempel för sina väninnor. Varför man nu skulle göra nåt sånt vet jag inte, men jag tänker mig alltid det värsta möjliga scenariot. Om någon attraktiv person visar intresse så är det förmodligen dolda kameran, liksom.

Hon hade ingen förståelse för de här känslorna utan avböjde vidare kontakt. Så jag nojade med andra ord sönder det hela. Hon förklarade att hon inte kände samma intresse längre och att detta har gått åt helt fel håll. Och sen sa hon det jag så ofta får höra, och som gör mig lika ledsen varje gång: ”Det är oattraktivt med låg självkänsla”. YOU THINK?! Så jag bad henne fara och flyga. Det var ju rätt larvigt gjort, men det var ångest-adrenalinet i mig. Ångest som kom från känslan av att jag hela tiden förstör för mig själv.

Alltid samma sak. Jag är så jävla RÄDD! Först nojar jag järnet över huruvida tösen är intresserad eller bara skojar. Sen nojar jag järnet över huruvida hon kommer att se ut eller bete sig som ett grottroll när vi ses. Sen nojar jag järnet över vad hon kommer att tycka om mig. Sen nojar jag järnet över att jag har gjort vederbörande på smällen. Jag kallar det ”de fyra stadierna av dejt-nojighet”.

Daniel Werner – nojar sönder potentiella samlag since 1986. 😀

Jag måste ha rejält mycket feber nu, för mot bättre vetande så blir jag åter igen sådär fruktansvärt självutlämnande. Jag har funderat på att skriva om det här flera gånger, eftersom jag tycker att det är ganska komiskt. Men eftersom mamma, morbror, diverse andra släktingar, samt en hel hop med kollegor läser min blogg så har jag aldrig riktigt vågat. Men nu gör jag det ändå. Socialt självmord kallas det.

Jag vill varna för att det här inlägget innehåller inslag som kan väcka anstöt hos känsliga läsare. Sockerbagaren som bor i staden gör därför bäst i att inte läsa. Kort sagt: Parentally invisity, explishit language. Vid klagomål på bloggens innehåll, ring Granskningsnämnden – 08-606 79 72.

Det var Nådens år 2005. Eller 2006. Precis runt årsskiftet där. Jag hade blivit rådumpad av min första flickvän, och var som mest singeldeppig när jag träffade på den här tjejen på nätet. Efter ett krogbesök slutade det med att vi låg hemma hos henne och hånglade. Vi dejtade egentligen bara några få gånger, men jag trodde såklart att det var mer. Jag var upp över öronen förälskad, och betedde mig fruktansvärt obehagligt. Alltså nivån var bebisspråk och användandet av ordet ”sötis”.

Under en av dessa dejter kom vi väl in på ämnet sex, och att jag aldrig praktiserat cunnilingusens ädla konst. Hon tyckte att jag borde testa. Själv var jag visserligen nyfiken, men samtidigt lät det läskigt. ”Kan man verkligen göra så?” tänkte jag, och skrämde upp mig själv när jag tänkte på den eventuellt äckliga smak eller odör som hennes sköte skulle ha.

Men hon tjatade. Inte så mycket för att hon faktiskt ville, tror jag, utan kanske mer för att hon ville att jag skulle få testa. Hon ville vidga mina sexuella vyer, godhjärtad som hon var! Så jag gjorde det. Men eftersom jag var orolig för hur det skulle smaka så stoppade jag i smyg in – ja, i munnen alltså – två bitar mint-tuggummin. Det skulle ta udden av det värsta, tänkte jag. Sen skred jag till verket.

Problemet var bara att hon var så fruktansvärt… ja, hårig på ren svenska. Det här var väl på den tiden då ”landningsbana” inte var ett allmänt vedertaget begrepp. Så när jag gjorde andningspauser mellan djupdykningarna så ville det sig inte bättre än att tuggummit fastnade i hennes ymniga könshår. Vilket jag så diskret som möjligt försökte få loss och stoppa tillbaka i käften. Hela grejen kändes så äcklig att jag tillochmed klöktes några gånger.

Hon sa att hon fick orgasm, och jag trodde på henne. Så naiv man var. Om hon fick det, av min hopplösa prestation, så borde hon studeras av forskarteam över hela världen. Hon skulle kunna donera sina nerver.

Daniel Werners första cunnilingus? Två halvtuggade tuggummin i betyg. Av 100.

Det speciella med mina blogg-groupies är att de inte vill ligga med mig. Måste säga att jag känner mig lite blåst på konfekten.

Liksom, här skriver jag texter, dag ut och dag in. Allt för er njutnings skull. Och hur tackar ni mig? Genom att rapa och gå från bordet, som hunden från spyan. Ni bara går. Inte ens ett litet slick längs penisroten får man. Fy fan, säger jag. Jag vet inte hur ni är uppfostrade, men det är faktiskt kutym i såna här sammanhang.

Det finns bara två saker att göra. Antingen skaffa fejk-rustning och decimeterlång tunga, det fungerade ju för Gene Simmons. Eller så får jag ta en bild där jag ligger i en soffa, insmetad med bajs. Det fungerade ju för Jockiboi.

Jag zappade runt lite bland mitt femtiotal kanaler (varav jag brukar se på typ tre av dem), och hamnade slutligen vid ”Hannah med H”. Det är väl nån slags ungdomsfilm vad jag förstår (där lät jag för övrigt som ”Daniel, 83 år”).

Efter en stunds tittande så kom det som alltid kommer. De knullar i filmen. De knullar, och det ser så jävla mysigt ut.

Sen fick jag ångest, precis som vanligt. Jag kan se skildringar av i stort sett vad som helst och ändå fatta att det bara är på film och inte behöver överensstämma med verkligheten. Mord, djurplågeri, män som borrar hål i asteroider. Men så fort det vankas lite filmsex så blir jag extremt avundsjuk och gråter i duschen.

Idag råkade jag se en f.d flickvän på ett community för folk som gillar BDSM. Och ja, jag är medlem på en dylik sida. Dock väldigt lite för att jag uppskattar BDSMandets ädla konst – jag är själv väldigt vanilj av mig – utan snarare på grund av det faktum att jag känner att jag måste finnas på varenda mötesplats på hela internet. Det är som en sjukdom. Men skit nu i det.

Jag såg mitt ex där. Det var en halvskuggad bild med refens till hennes namn. Jag blev fundersam. Läste en text om henne, och efter det fanns det inga tvivel längre. Det var garanterat hon! Dessutom hade hon markerat undergivenhet som en livsstil. EN LIVSSTIL! Det var då fan ingen livsstil som jag kände till!

Den här tjejen hatade vårt sexliv så mycket att hon till slut knappt ville överhuvudtaget. Jag trodde inte hon var så sexuell av sig bara. Och så får jag läsa om hur hon gillar att bli nedtryckt och påsatt med ett äpple i käften! Det var en mindfuck av sällan skådat slag.