Jag är hemma sjuk. Vet inte riktigt vad det är frågan om, det är nån slags blandning av en tidig förkylning och magproblem. Som vanligt pekar allting på dödlig aidscancersyfilislupus. Tidigare idag trodde jag seriöst att det var blindtarmen; jag hade ett sånt karaktäristiskt magont (jag skulle allvarligt talat kunna tenta av en läkarexamen, som jag har googlat genom åren).
I tisdags gick jag hem från jobbet, och resan hem var kanske hemskast på länge. Bussen som stannar utanför mig går bara på morgonen och eftermiddagen/kvällen, så jag behövde ta tunnelbanan. Vilket jag inte hade lust med eftersom jag måste byta en gång – från blå till gröna linjen (dagens I-landsproblem; resan tar fortfarande bara en halvtimme). Så jag fick tips av en kollega att åka till Solna och sedan ta bussen därifrån. Tre stationer med t-banan och sen buss raka spåret hem. ”Najs!” tyckte en stackars förvirrad feberomtöcknad ung man.
Så jag åkte till Solna, och eftersom jag sjukdomen till trots var svinhungrig kom jag på den smarta idén att köpa med mig lite mat hem. Eftersom jag ändå var i Solna så kunde jag handla från tacobar! Alltså, jag ÄLSKAR tacobar! Och tacos, rent allmänt. När jag letade lägenhet så var närhet till tacobar ett väldigt tungt argument för Solna. Men så blev det Bromma. Hur som helst! Efter att ha irrat runt i centrumets katakomber en stund hittade jag mitt kära tacobar, köpte en stor ”nacho deluxe” och var på väg därifrån. Det gällde bara att hitta lämplig busshållplats. Helst en som kunde ta mig hem. Till saken hör ju att jag inte har något som helst lokalsinne, så det visade sig bli fruktansvärt svårt.
Jag gick fram till varenda hållplats och tittade på bussnumren. Nej, det var fel. Till nästa. Fel. Tillbaka till den första igen. Fortfarande fel. Jag kände att nachotallriken blev mer och mer oätlig för varje sekund. Det kändes som att jag hade ett mänskligt hjärta i påsen, som snart inte längre kunde användas till transplantation.
Efter tio minuter gav jag upp och frågade spärrvakten. Jag hade gått upp på fel ställe, och fick gå ner i tunnelbanan och upp på andra sidan. Inte satan fanns det nån busshållplats där heller. Så jag gick runt i säkert tio minuter till, dyblöt av svett, väldigt arg och muttrandes för mig själv (en blandning av ”nej jag hittar inte”, ”det går inte att hitta här” och allmänna könsord). Måste sett ut som en heroinist på rejäl avtändning. Till slut hittade jag i alla fall hållplatsen. Nästan. Det var åt fel håll, korrekt hållplats låg på andra sidan vägen. Som jag inte kunde gå över eftersom Solna inte vet vad övergångsställen är för något. Och just då kom bussen, naturligtvis. Den kom, den såg, den åkte iväg. Och jag var i princip grinfärdig av trötthet, feber och hunger. Övervägde att sätta mig ner på trottoaren och börja äta nachotallriken med fingrarna, som en annan lodis. Men nej. Trots allt lite heder kvar. Jag lät bli, hittade en gångtunnel, och var till slut på rätt plats och såg nån slags strimma av hopp.
Sen kom den här härliga farbrorn (jag har censurerat ansiktet eftersom jag fick skäll på Instagram).
Han började röka inne i busskuren, den jävla såskoppen. Då tog Ung Ilsken Man™ över. Jag övervägde först att säga nåt i stil med ”Ursäkta, skulle du kunna vara god och dra åt helvete och röka den där nån annanstans?” men jag hejdade mig eftersom det var lite väl overkill. Kan inte hjälpa det, jag ser rött när jag är på det humöret. Det kan man inte tro när man pratar med mig i vanliga fall, man är ju något av en svärmorsdröm annars.
Jag reste mig i alla fall upp, tittade på gubben, och sa ”Nu får JAG gå härifrån eftersom du väljer att röka INNE I busskuren”. Jag tänkte ju att han liksom skulle fatta att han borde vara den som får anpassa sig till att andra människor inte vill andas in gift på ett sånt pass slutet område. För så är det. Rökare få anpassa sig till oss andra, inte tvärt om. Jag har fört den debatten flera gånger förut. De som själva röker tycker alltid tvärt om. Det är fascinerande; som att tjäran ersätter allt förnuft. Men ja, detta är väl ett annat blogginlägg en annan gång. Gubben verkade inte ens förstå vad jag sa, och jag kände att jag inte orkade kriga så jag gick därifrån.
Sen kom bussen. Väl hemma så pågick det NATURLIGTVIS nåt byggarbete vid övergångsstället, så jag fick ta en rejäl omväg för att ens kunna komma över gatan (jag bor vid Brommas näst mest trafikerade väg, och rusningstrafiken hade precis börjat). En timme efter jag gått från jobbet, och en halvtimme efter att jag hade fått min mat, var jag hemma. Men ja, halvkalla och väldigt degiga nachos funkar ju det också. Sen sov jag i fem timmar.
