Det finns två saker i mitt liv som jag… inte ångrar, men jag känner att jag skulle kunna ångra dem längre fram. Eventuellt.
- Plugga. Jag fick jobb ganska snart efter gymnasiet, och har sedan hoppat runt bland Sveriges alla teleoperatörer. Så jag har aldrig upplevt studentlivet, mer än när jag följde med till min gamla kompis Robert till KTHs kvarterspub. Han hade skaffat så sjukt många vänner där, deltog i diverse organisationer, och hade gasquer (sittningar) typ jämt. Det var helt enkelt en gemenskap som jag är mäkta avundsjuk på. Och jag vet ju, av kollegor som pluggat, att de får polare för livet.
- Bo i USA. Helst i Los Angeles, eller kanske New York. Eller pretty much var som helst där det inte är kallt 8 månader om året. Bara en sån sak som att gå runt i t-shirt året om. Åka runt med bilen. Äta på Taco Bell. Kräkas bakom Taco Bell. Leva The American Dream™!
Men ska man se på det hela nyktert så kanske det bara är Paris-syndromet som spökar. ”Vad är Paris-syndromet, o läromästare Daniel?” undrar ni naturligtvis. Det är en psykisk åkomma där en person hamnar i en djup depression efter att ha åkt till Paris och insett att staden inte alls var vad de trott, efter att ha sett romantiserade bilder av den på TV. Lite så kände jag när jag var där. Det jag såg av Paris var smutsigt och fult, inte alls som i filmerna. Jag fick dock ingen depression, men jag har heller aldrig velat bo där.
Jag tror i alla fall att det är lite Paris-syndromet över känslorna som jag har.
Hade jag börjat plugga nu så hade jag tvingats ge upp ett högavlönat jobb (flera i min grupp har dessutom pluggat i 3-4 år utan någon skillnad i lön), inte kunnat ha kvar lägenheten, och i princip nollställt min karriär. Sen är det ingenting som säger att jag skulle komma med i gemenskapen eller skaffa några vänner där. Jag tycker ju inte ens om fester! Nä, jag hade förmodligen suttit i min 15 kvadrats studentlägenhet, och varit ensam och bitter där istället.
Och sen det här med USA. Är staterna verkligen ett så underbart land som de framställer det i filmernas värld? De gör ett bra jobb med propagandan, så mycket är säkert. De har värmen, så mycket kan jag ge dem. Men de har också naturkatastrofer, extrem brottslighet, sjukvård där man blir skuldsatt för livet om man får cancer, och generellt ett system som mest gynnar de rika. Nä, jag hade förmodligen stått i soppkön med min Welfare-kupong i handen, och varit ensam och bitter där istället.
Ska jag vara ärlig så är det väl mest den där 30-årskrisen igen. Det är helt sjukt; jag är bara 30! Men ändå. Känslan av att livet börjar rinna iväg och att jag vill leva alla möjliga liv på samma gång.
