Jag har precis kommit hem från jobbet, och alldeles nyss utspelade sig en liten händelse som jag tänkte berätta om.
Till och från jobbet åker jag pendeltåg, ungefär en halvtimme enkel resa. Alltid med hörlurar i öronen. Så eventuella kärleksförklaringar från folk i närheten hör jag inte. När jag inte lyssnar på musik så lyssnar jag på podcasts, och idag var en typisk podcast-dag. Jag lyssnade på Jonas Gardells sommarprat från ett par veckor sen.
Han hade precis berättat att man inte ska vara rädd för vad folk ska tycka när det bröts för lite pausmusik. Och värt att nämna är att när det kommer till podcasts så är oftast ljudet minimalt. Vilket kräver att man höjer volymen till typ 95% av max.
Precis innan jag ska gå av pendeltåget, och står tillsammans med resten av en knäpptyst vagn sekunderna innan dörrarna öppnas. Då fullkomligt DUNDRAR Sean Banans ”Copacabanana” ur hörlurarna, varav jag kastar mig efter telefonen för att sänka. Absolut ingen ”jag skiter i vad folk tycker”-känsla i den här kroppen.
Gardell skulle ha skämts.