Det går väl lite… sådär med kärleksbiten just nu. Jag vet inte om jag bara har oflyt, eller om jag slungats ner i nån slags negativ spiral av dålig utstrålning. Kontakt med olika folk har jag haft, men av någon anledning har livet alltid kommit emellan.
Potentiell dejt 1: Vi träffades en gång, som kompisar. Det gick sådär. Vi klickade en hel del, tyckte åtminstone jag, och det kändes mer rätt än det gjort på säkert ett år. Hon hade dock pojkvän och visste inte vad hon ville. Jag höll mig i bakgrunden. Sen gjorde hon slut med pojkvännen och kom i samma veva på att hon behövde vara singel ett tag.
Potentiell dejt 2: Vi träffades en gång. Hon hade Aspergers syndrom. Efter dejten SMSade jag skämtsamt ”Ligga?” varpå hon lackade ur.
Potentiell dejt 3: Vi skulle gå på dejt, hon och jag. Samma vecka blev hon plötsligt sjuk och hade 39 graders feber. Vi skulle ses veckan efter istället, bestämde vi. Några dagar senare fick jag via SMS veta att hon åkt in på akuten och blivit diagnostiserad med en hjärntumör. Akut operation och hela alltet. Jag försökte stötta henne så gott det gick från en person hon knappt kände. Sen slutade hon att svara på SMS, men jag såg att hon loggat in på nätet och skrivit att hon varit i stan och shoppat som om ingenting hade hänt. Jag kan ju inte svära på att allt var fejk, men det verkar onekligen så.
Potentiell dejt 4: Vi skulle gå på dejt. Sen läste hon mitt inlägg om feminism, meddelade att hon själv var feminist, och tappade lusten att träffa mig. Jag tror inte hon förstod vad mitt inlägg handlade om. Men precis som att en annan ”feminist” slutade följa mig på twitter enbart för att jag skrev att jag föraktar folk som använder ordet ”hen”, så kanske hon trots allt tillhörde den gruppen ”feminister” som inte jag tycker om. Normala människor som är för jämställdhet hade förstått.
Potentiell dejt 5: Vi skulle gå på dejt. Vi pratade lite löst om lördag. Lördagen går. Ingenting. På måndagen får jag veta att hon träffat en annan.
Och jag vet; nu låter det här som att jag har extremt många tjejer på gång hela tiden. Men detta är under loppet av flera månader. Och det är bara nya bekantskaper som haft potential, det är inte som att jag fått idka samlag eller något.
Här kommer den fullständigt rafflande fortsättningen på historien om mitt kärleksliv genom åren. Jag vet inte hur många som kan känna intresse av att läsa om det, eller huruvida jag sårar berörda parter, men allt jag kan säga är att det inte är menat så. Det är bara en liten text om hur jag upplev år 2005. Känner någon att de vill ge sin sida av storyn så gör för all del det. Ta bara inte med eventuella detaljer som penisstorlekar och då oslipade sexuella tekniker.
Alright. Här kommer det.
*THX-ljudet, introt till SF, och alla andra melodier ni känner skulle kunna passa in, spelas upp*
Året var 2005. Jag hade blivit singel igen, och allt jag hade tagit med mig från mitt förra (och enda) förhållande var en känsla av hur mycket ömhet man missar som singel. Visserligen hade mitt förhållande med C innehållit en hel del utöver ömhet, men det fokuserade inte jag på just då. Jag befann mig i ett stort svart hål av självömkan, där alla kvinnor var hemska och planterade av staten enkom för att ge mig om möjligt ännu lägre självkänsla. Jag skulle aldrig få uppleva kärlek igen, det var jag helt övertygad om. Jag skrev i dagboken:
15:e Mars 2005
Önskar verkligen att jag kunde säga annorlunda, men jag är inget utan henne. Hon var, hemskt men sant, mitt allt. Har man en stor vänkrets så blir det inte en så stor smäll av sånt här, men det råkar jag inte ha. Jag har ingen. Är helt ensam.
Pojkrumsdatorn
Mitt i detta kaos hade en ung kvinna vid namn Malin börjat prata med mig. Jag minns faktiskt inte ens var vi träffade varann, eller vad vi hade sagt; kanske var det Lunarstorm eller kanske var det någon annan obskyr community någonstans i nätets allra mörkaste hörn. Hursomhelst hade hon tröstat mig under denna svåra period. Berättat att jag visst var nån att ha. Hon hade visat intresse av mig. Bara sådär.
Så det blev inte annorlunda än att jag fick känslor. Som i viss mån verkade vara besvarade. Vi bestämde oss för att gå på en dejt som var illa maskerad som att jag skulle göra henne sällskap när hon skulle ha projektutställning i hennes skola. Jag skulle bara ”stå bredvid henne och se söt ut” var det överenskommet. Och det lät ju som en rätt sweet deal, tyckte jag, eftersom jag inbillade mig att vi efteråt skulle åka hem till henne och idka älskog i alla möjliga färger och former.
Så blev det inte. Jag kom dit, vi kramade om varann, och sen gick vi runt och spanade på elevernas olika arbeten. Det var allt från tändstickstavlor föreställande Bodens fästning till street-dansande på ett podium. ”Nu är jag hemma” tänkte jag, och flinade finurligt medan jag försökte ignorera den långsamt stigande nervositeten.
När dagen var över gjorde jag och Malin sällskap på roslagsbanan hem. Det blev ganska stelt, och när vi var framme eskalerade plötsligt nervositeten till enorma proportioner. Vad skulle hända nu? Hur skulle vi säga farväl? Skulle vi kramas? Pussas? Köpa villa i Enskede och skaffa två barn och hund? Medan jag tänkte på det så stod vi bara där. ”Ge mig en kram nu” sa hon, varpå jag – i nervositetssviterna – gav henne en sån där kram som man annars bara ger en mycket avlägsen släkting av ren artighet. Sen försvann hon.
När jag kom hem så pratade vi på MSN. Magin hade försvunnit totalt, och hon var kyligare än den kyligaste fjälltopp. Hon förklarade att hon hade velat träffa mig för att avgöra om det fanns någon kemi mellan oss, men att hon inte alls känt något. Nu hade hon redan en annan kille på G. Och vips så var det över med Malin.
28:e Mars 2005
Varför är det såhär? Vad är det för fel på mig? Varför duger inte jag? Vad gör jag för fel?
Svaret på någon av de frågorna orkade jag nog inte lyssna på, för bara efter någon vecka hände en sak som gjorde att jag fick upp ögonen för någon ny. Nu skulle man lätt kunna tro att jag var en riktig casanova som på bara några månader hade flirtat järnet med flera olika personer av det täcka könet. Men glöm inte att allt det här förmodligen bara var ett sätt för mig att att sysselsätta mig. Jag var tvungen att ha någon, och om jag inte hade någon så var jag åtminstone tvungen att ha siktet inställt på någon ny. Allt för att slippa vara ensam med mig själv och mina tankar.
Den nya tjejen hette Hanna och gick på min engelska. Jag pluggade nämligen engelska C i gymnasiet, och det var en kurs där man mest satt och diskuterade världsliga ting med varandra, på vad som i en perfekt värld skulle vara högskoleengelska. Jag hade visserligen sett Hanna på varenda lektion, men det var först nu jag börjat tro att jag hade en chans.
Det hela utspelade sig en dag då det var lärarkonferenser i skolan, och de flesta lektioner var inställda. Dock inte dagens engelska C. Det var dagens sista lektion, och det var bara hon och jag som var där. Slå upp ordet ”Guldläge” i en ordbok så kommer där förmodligen att finnas en referens till just den stunden. Så det blev en rätt trevlig lektion, där vi pratade om ditt och datt. Efteråt sa vi hejdå till varandra, och eftersom jag hade med mig mina skolböcker men inte hon så gick jag för att låsa in dem medan hon gick direkt hemåt. Men inte hindrade det mig, inte. Som om jag inte gjort annat än att sitta i träd utanför folks lägenheter med kikare och kamera så sprang jag ikapp den stackars oskyldiga flickan, och vi började prata. ”Vilken stalker jag är” sa jag, följt av ett nervöst skratt. ”Ja…” svarade hon, och tittade bort.
Jag svävade förmodligen hela vägen hem. Sen började jag genast att planera mitt nästa dag.
5:e April 2005
Nästa lektion är på fredag, då ska jag inte ta med några böcker. En konstig sak var faktiskt att jag tänkte på henne i morse, tänkte på exakt vad jag skulle säga om det bara var vi som kom. Men inte fan sa jag det. Men det blir på fredag. ”Du är söt du. Du har händelsevis inget mobilnummer eller MSN eller hotmail eller vadsomhelst?”. Succé!
Såhär med facit i hand så kan jag bara glädjas enormt åt att jag inte sa nånting i stil med ovanstående citat. Herregud, människa! Vem var jag när jag var 18 år egentligen?
Snart fick jag i alla fall min chans. Jag stod och väntade på henne vid utgången, sådär lagom diskret. Sen när hon gick förbi så bara råkade jag gå hem även jag. Wow. Vilket sammanträffande. Så det kan bli. Tokigt. Hihi. Så ja, det hela gick väl bra. Hon hade ännu inte – vad jag visste – fått några misstankar om den obehagliga personlighet jag faktiskt hade. Hon visste inte ens att jag gick hem med henne trots att jag själv skulle tillbaka till skolan efteråt. Jag funderade på att säga det till henne, men precis som ovan så var det nog bäst att jag aldrig gjorde det.
Det var inte förrän vid nästa sammanfallande sällskap hem som hon började ana ugglor i både det ena och det andra. Hon bestämde sig för att åka buss hem, och jag stod snopet kvar vid busshållplatsen och kände mig utstött. Till slut frågade hon om inte jag skulle gå hem. ”Jo” svarade jag, och gick.
Sedan gick livet sin gilla gång. Månaderna gick. Ingen kärlek. Lika bra det. Råkade se att Engelska-Hanna hade pojkvän. Jag ville tro att det enbart var därför hon dissade mig; hade hon inte varit upptagen hade hon kastat sig i min famn och ropat att hon älskar när killar förföljer henne. Jo, så var det säkert.
En annan gång hade jag – i ett svagt ögonblick – gått in på Malins blogg och sett att hennes totala omdöme om mig var ”the stupid kid says he’s in love with me.”
”Nu får det vara”, tänkte jag. ”Ingen mer kärlek för Daniel”. ”Jag ska bli eremit; bo högt uppe i bergen och förlusta mig på getter”. ”Jag skiter i både Hanna och Malin nu” fnös jag medan jag funderade på vilka bergskedjor som hade de djupaste och mest ogästvänliga grottorna. Föga anade jag att jag inom kort skulle träffa på båda tjejerna på en och samma kväll.
Daniel Werner, anno 2005.
Det var den 6:e Augusti 2005. Jag och min dåvarande vän Robert hade bestämt oss för att gå på krogen. De gånger jag varit på krogen kan man förmodligen räkna på handens fem fingrar, och det här var alltså ett sånt finger. Det här var en period av mitt liv då jag, tro det eller ej, tränade med jämna mellanrum. Så det var inte helt sällsynt att jag gick omkring i alldeles för stora linnen med ständigt samma söndertvättade skjorta ovanpå. Idag var en sån dag.
Vi gick till ett ställe som hette Club Clara. Ingen aning om det finns kvar, men det kan jag – även om jag inte är någon krogkännare – ärligt säga är det vidrigaste och äckligaste ställe jag varit på. Dunka dunka-musik till förbannelse, och hela stället är alldeles dimmigt av urinångor. Men där satt vi, jag och Robert. Och då såg jag det. Malin och en väninna, sittandes i ett bås en bit bort. De hade inte sett oss.
Tillfälligt modig av päroncider skickade jag först ett SMS där jag skrev ”Skål!”. Vi satt snett bakom dem, och jag såg hur hon plockade upp mobilen och betraktade meddelandet. Inget svar. Efter några minuter gick vi fram och hälsade. Det visade sig att Malin inte haft sina glasögon på, så om vi så hade dansat flamenco vid deras bord så hade hon inte känt igen mig. Hursomhelst erbjöds vi att slå oss ner, och satt sen och pratade en stund med damerna.
Efter en sisådär tjugo minuter skulle de upp och dansa. Jag och Robert följde inte med; hur Robert dansar vet jag inte men själv påminner mitt dansande om en en skadeskjuten, kraftigt mongoloid gorilla som försöker kasta sig utför ett stup. Och detta ville jag inte utsätta mina medmänniskor för. Därför satt vi kvar och väntade.
Mycket ödesdigert. När tjejerna kom tillbaka från dansgolvet hade de träffat två andra killar som de satte sig vid ett annat bord med. Inte ett ord sades till oss. Jag svalde hårt, och tittade ut genom fönstret. Sen tittade vi på dem. Och sen på varandra. ”Jahapp… Ska vi dra?” frågade Robert. ”En sekund bara” svarade jag, och gick med bestämda steg mot deras bord.
Och det var då jag, ganska överförfriskad, yttrade orden som skulle komma att bli ökända. Orden som jag är väl medveten om skulle kunna vara världshistoriens sämsta raggningsreplik. En replik så förödande att man skulle kunna tro att jag hittat den på en papyrusrulle djupt inne i ett kinesiskt tempel, där dess uselhet hade blivit tvunget att låsas in för all framtid.
”Jaha… Vi tänkte gå nu… Har man nån chans på dig eller?”
Hon tittade knappt på mig när hon svarade. ”Nja… Om fem år kanske”. Tillbaka sluddrade jag fram ”Fem år?! Det är ju aslång tid!”. ”Vi hörs” svarade hon, och vinkade iväg mig. Spelet var slut. Game over, man, it’s just game over.
Jag satt på tåget hem, och mumlade berusat för mig själv. På tågstationen träffade jag på Hanna. Hon skulle också hem, men tog snabbt en omväg för att slippa mig. Innan vi skildes åt släppte jag dock kvällens andra dråpslag. Jag frågade om hon hört att jag var kär i henne. Hon låtsades att hon inte förstod vad jag menade. Det var sista gången vi pratade med varandra.
I några veckor har jag småflirtat med en ung kvinna som jag i princip träffar varje dag. Vi kan lämna det där. Och ”småflirta” är i mitt fall – eftersom jag tappar talförmåga bland personer av det täcka könet som jag inte snackat mycket med innan (paradoxalt, jag vet) – att jag har tittat på henne och dragit på smilbanden. Och hon har gjort detsamma tillbaka.
Jag känner inte alltid ett behov av att saker måste leda någonstans. Det är mest kul att ha någon att flirta med. Men så tar nyfikenheten överhanden, och jag stalkar med en ninjas skicklighet fram vad hon heter och hennes facebookprofil. Damn. Upptagen.
Detta fick mig att fundera litegrann. Är det bäst att söka upp sanningen, med risk att bli besviken och i så fall kunna gå vidare, eller ska man leva på hoppet och låtsas att hela världen är singlar?
Vad säger ni, o kära läsare, outtömliga informationskällor som ni är?
Ikväll har det varit tacoafton i Casa del Werner. Det innebär följande ingredienser:
Mjuka tortillabröd, storlek medium. Large är för stort och small är för smått. Logiskt.
Hårda skal, närmare bestämt ”mini taco tubs”, vilka – som även en vän kunde bekräfta – genererar minst spillratio. De stora tubsen orsakar mest spill, men även de vanliga tacoskalen lämnar en hel del på tröjan (speciellt i form av tacosås, som med dessa skal får en perfekt ränna att forsa fram i, för att slutligen landa där den gör mest skada). Men å andra sidan kan inte jag äta någonting i matväg utan att behöva tvätta efteråt, så det är väl en fråga om relativitet.
Köttfärs. Jag kör alltid ekologisk sådan. Förväntar mig applåder för detta.
Tacokrydda.
Salsasås. Jag brukar köra mild sådan. Mest för att jag tycker mild är godast, men också för att jag är en sån jävla mes till man.
Creme fraiche. Många brukar ju köra med gräddfil, men det ger en smått sur bismak, så creme fraiche gör jobbet så mycket bättre. Testa själva nästa gång! Tro mig, jag är en tacokonnässör av vida mått.
Gurka. Svensk. Stor. Styv.
Paprika. Idag lyxade jag till det med både gul och röd (grön fungerar bara i grytor och sånt), men annars räcker det med en färg.
Majs.
Oerhört gott. Mäktigt. Underbart.
Efter två mjuka bröd och inte mindre än sju hårda skal låg jag mest och kippade efter andan i soffan. Det är så det ska vara.
När jag var i affären och letade efter ovan nämnda ingredienser fick jag syn på en tjej. Hon delade ut smakprover på något slags frukostbröd, och log när jag gick förbi. ”Hej” mumlade jag så tyst att någon omöjligt kunde ha hört det. Jag hämtade creme fraichen som jag var på väg till, och funderade sedan över nästa drag. Snart stod jag vid hennes bord och smakade på brödet. Smakade väl inget speciellt. Hon hade stått där sen 11 i morse, sa hon. Det hade jag inget svar på.
Sen blev det som det alltid blir. Då menar jag alltid. Min hjärna låser sig totalt när jag inte vet hur jag ska bete mig. Det kom en familj och började äta gratisprover de också. Själv blev jag stående ganska handfallen, och låtsades tänka över om jag skulle köpa brödet eller inte. Det kändes som jag stod där i en halvtimme, fast det var nog bara någon minut. Sen insåg jag hur tramsigt allt var, och gick därifrån. Jag var ju trots allt inte intresserad av brödtjejen, utan det var mest leendet jag ville utforska.
För övrigt vill jag bara berätta att jag upptäckt en tidigare outforskad kärlek till ölkorv. Det trodde man inte, men det är förvånansvärt gott. Dock helt utan öl för min del, eftersom jag tycker öl smakar havre och gammal fot. Till en iskall läskedryck (som inte är coca cola eftersom jag försöker trappa ner); ja tack!
Freddy Kreuger, släng dig i väggen.
(Och ja, jag har bara kalsonger på bilden. Jag råkar tycka att det är skönt att klä av mig när jag kommer hem, okej?!)
Bland det värsta jag vet med nätdejting är de här episoderna där man blir vägd, mätt, och dömd som otillräcklig. Synad uppifrån och ner och sedan ratad som något katten släpat in.
Jag menar, okej om den man skriver till inte uppskattar ens charmanta raggningsrepliker och kasserar mailet, precis som med alla andra skamliga förslag skickade från hormonstinna muskelberg och medelålders blekfeta karlar. Sånt är livet på savannen liksom. Men det som känns – ända in i ens stackars nakna pojkhjärta – är när de läser det man skrivit… går in på ens profil… ögnar igenom ens presentation… och sedan vänder på klacken.
Jag vet att det kan bero på vad som helst, men det är svårt att inte ta det personligt. Inte sant?
Mina damer, herrar, hermafroditer, frumafroditer, katter, köttslickepinnar och italienska skinnsoffor… Nu, har det blivit tävlingsdags på bloggen igen!
Den lyckliga vinnaren kammar hem en nästan sprillans ny godisask i form av en Nintendo-handkontroll, innehållande mint-godisar som jag bara tagit ett par stycken av eftersom jag inte tyckte de var goda! Missa inte den här chansen att få hem en av kinesiska barnarbetare stilrent designad ask, som er stora bloggidol kört ner sina – givetvis nytvättade – fingrar i.
Tävlingsregler:
Jag kommer att maila 20 st för mig okända singeltjejer från Stockholm (i åldrarna 20-25) på en icke namngiven nätcommunity. Mailet jag skickar är följande:
Hej!
Får jag chans på dig? 🙂
[ ] JA
[ ] NEJ
[ ] KANSKE
Ett JA (eller liknande svar) ger 3 poäng.
Ett KANSKE (eller liknande svar) ger 2 poäng.
Ett NEJ (eller liknande svar) ger 1 poäng. INGET SVAR ALLS ger 0 poäng.
Nu är det upp till er att gissa HUR MÅNGA POÄNG jag kommer att ha fått kl 23.59 på söndag kväll (19/6).
Maxpoängen är alltså 60 poäng, om alla 20 svarar ja, och minimipoängen är 0, om ingen svarar. Om alla svarar nej blir det 20 poäng. Ni förstår säkert. Ni tävlar genom att skicka en kommentar på detta inlägg, med er gissning. Viktigt är att ni tar med er korrekta mail när ni kommenterar, eftersom jag kommer att maila den som vunnit. Om ingen gissar exakt rätt så är det den närmaste gissningen som vinner. Om två personer gissar på samma siffra så är det givetvis den som gissat först som tar hem segern. Opartiska och groteskt enväldiga domare är jag själv och min consigliere Salahuddin.
… Ledd åt? Lead åt? Logad åt? Lett åt? Leamentiaderad åt? Jag vet inte hur man säger, men i vilket fall fick jag ett leende idag. Av en ung tös på bussen.
Kors i fucking ceilinget. Det är så sällsynt att jag till och med minns när det hände sist, och det var påväg från McDonalds en höstkväll för ett gäng år sedan. Hur tragiskt är inte det? Jag trodde att jag hade bloggat om det, som jag gör vid större händelser, men detta verkar ha utspelat sig innan bloggens uppståndelse. Nu talar vi 1800 kallt ungefär.
Nåja, jag satt på bussen hem från terapeuten. Ja, jag går i terapi eftersom jag är fullständigt sjuk i huvudet och måste ha hjälp att kontrollera mina impulser att döda folk i min närhet. Eller så vill jag bara försöka få bukt med min sociala kräkfobi. Hur som helst, där på bussen satt en tös med två hundar i koppel. Den ena hunden låg på golvet och såg ut som den tänkte ”fuck my life” och den andra hunden hade satt sig på foten på tanten mittemot. Det tyckte jag var lustigt.
Jag tittade på varelsen i andra änden av kopplen, och hon tittade tillbaka och log. Jag log också. Vi satt och log åt varandra i några sekunder, och jag lyckades faktiskt låta bli att titta bort och bli sådär fnittrig som Julia Roberts blir i Pretty Woman, när Richard Gere visar henne halsbandet och busigt smäller igen asken över hennes fingrar.
Genast var tankarna där. Jag tänkte att hon var intresserad av mig för att hon log åt mig. Det är märkligt; min självkänsla säger mig att jag är fullständigt oattraktiv, men likförbaskat tror jag att alla främlingar som uppmärksammar att jag existerar är kära i mig.
Efter ett tag klev kvinnan i fråga av bussen, och jag såg henne aldrig mer. Hur som helst. Jag blev sedd. Någon såg in i mina klarblå pojkögon, och såg att där fanns en längtan.
Detta var höjdpunkten på min dag.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
