Jag måste bara säga FY SKÄMS till personerna bakom Facebook. Sidan omsätter flera miljarder, och de lyckas inte få det relativt stabilt och buggfritt. Klart det krävs kraftig utrustning med så många medlemmar, men de kanske kunde använda några av sina centiljoner dollar till sånt istället för att köpa lyxyachter och bungalows.
Mvh
Daniel, som är lite missnöjd då han inte kunde ladda upp ett foto idag
Spännande. Jag skrev att det (dvs rubriken) är en låt av Eurythmics. Men för att inte ljuga för mina läsare letade jag upp låten på Spotify för att försäkra mig om att det VAR dem som gjort den. Där stod det att den framförs av någon som heter Stephen Lipson. Då skrev jag det istället. Men sen blev jag fundersam över vem tusan det är egentligen, så då kollade jag upp det på Wikipedia. Där fick jag lära mig att denne Stephen bara är producent, och låten sjungs av ingen mindre än Annie Lennox, sångerska i… just det, Eurythmics.
Nåväl, det var inte det jag skulle skriva om, utan hur det är med mig. Och det är helt okej faktiskt, tro det eller ej. Snart fyra dagar efter nyår och ännu inte deprimerad. So far so good. Kanske intalar jag mig bara att jag inte är ledsen, men i slutändan är det just detta det handlar om. Depressionen sitter i huvudet.
Jag märker att det som gör mig mest nedstämd är när jag kollar på exempelvis Facebook, och då ser någon från förr, typ mellanstadiet. Så ser jag då att denne person skaffat flickvän, varit tillsammans med henne i många år nu, och kanske t.o.m förlovat sig. Jag börjar närma mig den där åldern där folk runt omkring en faktiskt börjar göra sånt. Snart kommer babyboom:en. Självklart är det inte så att jag inte unnar dem denna kärlek, det måste jag understryka. Jag unnar ALLA den lycka kärlek kan ge. Men det är klart jag är avundsjuk. Jag vill också.
Men! Skillnaden mellan 2009 och 2010 är att år 2010 tänker jag inte låta det slå ner mig.
Jag gick med i Spraydate för några år sen. Det skulle jag aldrig gjort. I ett svagt ögonblick av för tidig alzheimers skaffade jag ett deluxe-medlemskap där; det var väl extrapris eller något (säger jag, sugarcoat:ande). Och nu kan de inte sluta tjata om det.
09-10-02: Nu är det bara tre månader kvar på ditt deluxemedlemskap.
09-11-02: Vi saknar dig! Det var ett tag sedan som du besökte oss på Spraydate.
09-12-02: Nu är det bara en månad kvar på ditt deluxemedlemskap.
10-01-01: Vi saknar dig! Det var ett tag sedan som du besökte oss på Spraydate.
10-01-02: Oj! Nu är det bara en dag kvar på ditt deluxemedlemskap.
Men jaaaaaaaaaaaaaaaaa!! Sluta tjata. Snacka om att bli omyndigförklarad. Såhär ser ett typiskt mail från dem ut:
Hej !
Det var ett tag sedan som du besökte oss på Spraydate. Sedan du senast var inne på Spraydate har det tillkommit tusentals nya singlar.
Kram,
Spraydate
Jag borde nästan svara något. Typ.
”Hej!
Jag ber om ursäkt att jag inte besökt er, kära Spraydate. Det var verkligen länge sen. Men det har varit lite mycket på sistone, ni vet ju hur det är när man är i farten. Spjuvrar där. Men vi kanske kan ta en fika nån gång nästa vecka? Jag vet ett nytt ställe på söder som tydligen ska servera de mest bedåååårande gräddbakelserna. Så kanske vi kan åka hem till mig och ha böghög sen? Jag slår en pling!
Kram,
Daniel”
Jag hade gjort det om jag inte vetat att ingen läser den där mailen… Jag hade gjort det! 🙁
Mera videoblogg! Och, beroende på ert gensvar, kanske det blir många fler i framtiden. Förresten, säg till om klippet tar för lång tid att ladda, så får jag försöka göra filen mindre nästa gång.
”Men vafan. Det går inte! Jag är ingen japan!”
Sades av mig, i frustration, när jag inte klarade en bana i New Super Mario Bros Wii. Ni förstår, ibland känns det som att japaner (som är allmänt kända som tv-spelsövermänniskor – dem och koreaner) är de enda som kan klara spelen de skapar.
När jag sträcker ena fotleden så knäpper det till; det låter precis som när man får ett nytt meddelande på Facebook.
Talang 2010, någon?
Gott nytt år, vänner och bekanta!
