Finns det allvarligt talat inte någonstans i hela Stockholms stad där jag kan äta min lunch ifred?
Jag försökte äta lunch i gallerian bredvid byggnaden där jag jobbar. Det gick inte så bra. HORDER av människor vallfärdar dit vid lunchtid, och förvandlar hela stället till ett enda stort inferno av skrikande ungar, kostymnissar från Ericsson som tycker de är coolast i världen för att de pluggat på KTH, barnvagnar som lämpligt placeras rätt i gången där man ska förbi, och gubbar som inte i sin vildaste fantasi kan tänka sig att snyta sig någon annanstans.
Jag försökta äta lunch i cafeterian på jobbet. Det gick inte så bra. Där är kollegorna. Sitter jag med dem så stressar jag igenom min mat, blir illamående, och tror att jag ska kräkas. Min sociala inkompetens samt min skam gällande problematiken förbjuder mig att förklara hur det ligger till, vilket gör att kollegorna tror att jag har något emot dem. Resultatet blir att jag får undvika att äta samtidigt som dem.
Jag försökte äta lunch klockan två på eftermiddagen. Det gick inte så bra. Visserligen är det ganska folktomt i matsalen, men det finns en annan kollega som tänkt samma sak. Då tvingas jag höra om hennes hus i Italien tills jag formligen kräks över hela bordet. Jag försökte ta till mitt mest ointresserade jag, men det hjälpte inte.
Men så äntligen, idag, hittade jag en tillflyktsort. En liten fristad i vimlet. En liten soffa en bit bort, där undertecknad kunde sitta och förtära sin lilla lunch. Lugnt och skönt och helt utan stress-konvulsioner. Men icke. Fyra tjocka kvinnor kom dit, sa ”vi tar och sätter oss här om det går bra” och satte sig utan att vänta på svaret. Hela matsalen var tom, men de skulle prompt sitta i MIN soffa. De visste att jag inte skulle vilja sitta kvar länge efter att deras tjatter börjat.
Jag önskar att jag vore mindre svensk ibland. ”Nej, det går inte bra att ni sätter er i den här soffan. Jag sitter redan här, och jag vill göra det ensam. Om ni sätter er i den här soffan så kommer jag att gå raka vägen och köpa mig ett semiautomatiskt handeldvapen, för att sedan komma tillbaka och avlossa salva efter salva i era uppsvällda kroppar. Så jag skulle alltså uppskatta om ni INTE satte er i den här soffan. Tack för visad förståelse.”
Det skulle jag vilja säga.
