… Ledd åt? Lead åt? Logad åt? Lett åt? Leamentiaderad åt? Jag vet inte hur man säger, men i vilket fall fick jag ett leende idag. Av en ung tös på bussen.

Kors i fucking ceilinget. Det är så sällsynt att jag till och med minns när det hände sist, och det var påväg från McDonalds en höstkväll för ett gäng år sedan. Hur tragiskt är inte det? Jag trodde att jag hade bloggat om det, som jag gör vid större händelser, men detta verkar ha utspelat sig innan bloggens uppståndelse. Nu talar vi 1800 kallt ungefär.

Nåja, jag satt på bussen hem från terapeuten. Ja, jag går i terapi eftersom jag är fullständigt sjuk i huvudet och måste ha hjälp att kontrollera mina impulser att döda folk i min närhet. Eller så vill jag bara försöka få bukt med min sociala kräkfobi. Hur som helst, där på bussen satt en tös med två hundar i koppel. Den ena hunden låg på golvet och såg ut som den tänkte ”fuck my life” och den andra hunden hade satt sig på foten på tanten mittemot. Det tyckte jag var lustigt.

Jag tittade på varelsen i andra änden av kopplen, och hon tittade tillbaka och log. Jag log också. Vi satt och log åt varandra i några sekunder, och jag lyckades faktiskt låta bli att titta bort och bli sådär fnittrig som Julia Roberts blir i Pretty Woman, när Richard Gere visar henne halsbandet och busigt smäller igen asken över hennes fingrar.

Genast var tankarna där. Jag tänkte att hon var intresserad av mig för att hon log åt mig. Det är märkligt; min självkänsla säger mig att jag är fullständigt oattraktiv, men likförbaskat tror jag att alla främlingar som uppmärksammar att jag existerar är kära i mig.

Efter ett tag klev kvinnan i fråga av bussen, och jag såg henne aldrig mer. Hur som helst. Jag blev sedd. Någon såg in i mina klarblå pojkögon, och såg att där fanns en längtan.

Detta var höjdpunkten på min dag.