En helg helt utan dator…
Jag har nog aldrig känt mig så ensam förut.
Salahuddin (min katt om någon lyckats undgå det) är lite rolig. Varje kväll när jag går till sängs så kommer han farande som ett brev på posten. Då vet han att det är keldags. Då kommer han och stångas och trampar och visar magen och slickar mig i pannan en stund, och sedan hoppar han ner och lägger sig i sitt hörn där han sover. Själv har jag försökt att få honom att ligga kvar och sova i min säng, men det vägrar han.
Igår kväll hade vi en sån där stund, han och jag. Han kom och lade sig på mitt bröst, och så klappade jag lite på honom. Den aftonliga rutinen. Däremot verkade han vara lite snuvig, för det rann om näsan på honom. Till saken hör också att Salahuddin har en nästan sjuklig fetisch för att lukta mig i munnen. Jag vet inte vad han får ut ur det hela, men varje kväll så ska jag tydligen andas på honom medan han luktar. Igår gjorde han samma sak, men resultatet blev att jag fick lite kattsnor på underläppen.
”EWGH” ropade jag och spottade lite lätt. Dock kände jag att jag inte fick med alla kattsnorspartiklar, så jag spottade en lite större samling saliv rätt ut i sängen (come on, det var bara saliv, jag dreglar förmodligen mer än så – det var inte som att det var en loska). Salahuddin blev jätterädd för detta. Han fick stora ögon, och tittade på platsen där spottet hade landat. Jag försökte lugna honom, men han slet sig loss och sprang och gömde sig.
Jag vet inte vad han trodde hände där.
Kära läsare. Medmänniskor. Vänner.
Det är med stor sorg i hjärtat jag måste meddela att jag lägger ner bloggen. Detta blir mitt sista inlägg.
…
Nu blev ni rädda va? … Jaså, inte. 🙁
Nåja. Nej, jag ska givetvis inte sluta blogga. Jag lovar. Däremot har det hänt en trist sak som kommer att orsaka att det inte blir så mycket bloggande i helgen.
Jag köpte en ny laptop förra veckan. Den höll i exakt tre dagar. Nu är den stendöd och går inte att få liv i, trots att jag försökt enligt konstens alla regler. Tillverkarens support har givetvis stängt över helgen. Och för en person vars sociala liv består av de personer han har på MSN så innebär ju detta givetvis katastrof. Jag överväger således att begå självmord.
Okej, kanske inte. Men tråkigt är det. Nu har jag bara min stackars iPad att använda till det viktigaste nöd-surfandet.
Under tiden jag är borta kan ni stötta mig genom att maila eventuella nakenbilder på er själva till adressen i menyn till höger. Tack för visad sympati.
På återseende!
Er tillgivne,
Daniel Werner
Jag brukar inte tycka att saker jag gör är särskilt pinsamma. Alltså, de ÄR pinsamma, men jag tycker att… ja, jag har vant mig helt enkelt.
Men häromdagen kom jag att tänka på en liten episod, som jag tycker är riktigt pinsam. Där man kan säga att jag gjorde bort mig, och inte fattade nånting förrän långt efteråt.
Det hela utspelade sig för några år sedan, när jag var anställd på mitt förra jobb. Företaget var en ganska känd teleoperatör, som precis hade slagits ihop med en ännu större teleoperatör. Vår kundtjänst hade då flyttat till norrland, och således hade jag plötsligt fått ett gäng nya kollegor. Inom några månader började det talas om någon slags kickoff där uppe i Tjotahejti. Vi ”tekniker” från Stockholm skulle åka upp till callcentret, och dricka hembränt med vildarna från norr.
Själv hade jag börjat prata med en tjej som jobbade där. Hon hade väl frågat om någon felanmälan som jag haft hand om, och så hade vi börjat snacka om ditt och datt. Och det var alltså då jag gjorde det. Jag ställde frågan om det var okej att jag sov hos henne under norrlandsbesöket.
Konstig stämning uppstod. Jag må ha lättare Aspergers när det kommer till relationer, men jag borde ha insett att man inte kan fråga så utan att det tolkas som att man vill ligga med den stackars flickan. Det var inte alls så jag menade. Eller… jo, visst fanns det en del snaskiga baktankar, men det var inte som att jag utgick från någon vidare succé. Jag ville mest ha nånstans att bo,och jag tyckte att hon var trevlig nog.
Det slutade med att jag inte åkte med upp överhuvudtaget. Och det tog säkert ett år innan jag insåg min fadäs.
Idag råkade jag se en lite rolig grej när jag kollade igenom mitt bloggarkiv. Det verkar som att singelskapet gör att jag bloggar mer… Inte konstigt att inga läsare raggar på mig.
Undrar om Sveriges alla TV-kanaler har gått samman för att försöka förhindra att befolkningen äter för mycket. Det här är det som visas runt 18.30 varje kväll, då de flesta äter middag.
TV3: Supersize VS Superskinny
TV4: Matmissbrukarna
Kanal 5: Biggest Loser
Jag anar en konspiration.
Här kommer ett klipp som ni alltid velat se utan att veta om det själva. Varsågoda.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
