… Nån slags cred för uppfinningsrikedom måste det väl ha. I förmiddags fick jag nämligen följande kommentar på min blogg.

Tjena Danne!

Du är ett geni, ett true genious! Jag har följt din blogg ett tag nu och blir lika hjärtförd som skrattet kittlar i magen av dina anekdoter som jag själv kan känna igen mig i många av dem! Detta är något som inte ens vi gamla tråkgubbar ifrån killing-gänget skulle kunna komma på! Har du någonsin tänkt på att göra något av detta material? Skulle vara kul och trevligt att få träffas över över en fika eller kopp kaffe.

Yours truly,
Henrik Schyffert

Ps. Här är mitt nummer på Lindau productions, säg till Malin att hon ska vidarekoppla dig till mitt kontor, så kan vi snacka mer om saken Danne! simma lugnt!

0708-23 99 00

Jag tog dock det hela med ro. Jag tycker att min blogg är ganska bra, men den är långt från Killinggänget-bra. Sen tror jag inte att Henrik Schyffert skulle skriva sådär, han gillar ironisk och rättfram humor, och jag har svårt att se hur han skulle formulera sig så ödmjukt.

Så jag mailade helt enkelt Henrik, förklarade att det känns som att det går fler Schyffert-scammers på varje äkta-Schyffert-som-gillar-ens-blogg men att han gärna får bekräfta saken, varpå han efter en stund svarade ”Haha, det är inte jag.”

”OMG ÄGD!” tänker säkert du eller ni som tyckte det här var ett roligt practical joke. Men jag är inte säker på att jag håller med. Jag trodde inte för en sekund att det här var något annat än nån som ville jävlas. Jag blev inte ledsen. Inte besviken. Min mamma blev däremot väldigt arg och ledsen, och tyckte det var extremt elakt gjort.

Men för mig… Nej, det känns helt okej. Inga tårar som trillar nedför kinderna. Bättre kan ni!