Jag var precis nere och handlade (för den som är intresserad så inköptes två avocados och lite gräddfil, då det ska göras guacamole i den Werneriska residensen ikväll). När jag kom hem, öppnade jag en energidryck jag tänkte bjuda mig själv på, och skulle precis sätta mig i soffan. Men det fick jag inte. Salahuddin (min katt, för oinvigda) stod vid matskålen och tittade på mig samtidigt som han pep på det karaktäristiska ge-mig-mat-eller-dö-viset som han är expert på.
Så jag gick upp, öppnade hans favoritmat, tärnade maten med hjälp av den ganska styva plastförpackningen (eftersom jag inte orkade hämta – än mindre diska – en kniv), och satte ner fatet åt honom. ”Dagens arbete utfört” tänkte jag, när jag fick se anledningen till Salahuddins hunger. Två gigantiska spyor. En på sin favoritpläd och en precis bredvid min laptop. Med min vanliga tur så kändes det helt otroligt att han inte hade spytt PÅ datorn. Jag måste ha haft änglavakt. Eller snarare; Macbooken måste ha haft änglavakt.
Hur som helst. Först svor jag lite. Sen tittade jag på katten, som nu var i full gång att lassa in mer mat till det där maskineriet. Sedan hämtade jag toalettpapper och försökte omfamna uppkastningarna med mina pappersbeklädda händer. Fortfarande varmt. Fick en halv kväljning.
Efter att ha forslat bort spyorna var det dags att skölja av pläden. Detta gjorde jag i badkaret, och det visade sig bli svårare än jag trott eftersom pläden var fullproppad av katthår. Och katthår och vatten förvandlas till en otäck svart sörja som DRAS mot hud, fick jag lära mig. Mina händer såg ut som Storfots! Det slutade med att jag fick skölja dem i toalettstolen, under spolning. Överväger nu att aldrig mer ge Salahuddin någon mat.
Bara en dag i ett kattägarliv.
