Arkiv

september 2013

Besöker

Nu har det gått lite framåt gällande flytten till mer centrala breddgrader.

  • Beställa en värdering av lägenheten. – Check!
  • Värderas till så mycket som jag hoppas på, eller mer. – Check!
  • Få lånelöfte hos banken. – Check!
  • Packa ner alla nördprylar, styla lägenheten och allt annat djävulskap.
  • Beställa fotografering och publicering på Hemnet.
  • Hitta en lägenhet jag gillar.
  • Inte bli överbjuden allt för mycket.

Lägenheten värderades till ungefär vad jag hoppades på, så jag verkar ha gjort en hyfsad vinst sen jag köpte den 2008. Förhoppningsvis kan jag då använda vinsten till kontantinsats för den nya lägenheten. Det känns dock ganska tungt att inte ha en enda bundsförvant när det gäller den här flytten. De flesta i min familj verkar vilja att allt ska vara som det alltid ha varit, och tror att jag kommer att bli skuldsatt över öronen om jag försöker mig på ett lite tyngre lån.

Micaela var åtminstone peppad, och någon att diskutera med. Jag skulle behöva ett bollplank liksom. Nu får man göra allting själv. Men det kanske är sånt jag behöver lära mig att klara av.

Jag läste om en flickvän som hade gett sin pojkvän ett GTA 5 Survival Pack, komplett med spelet, chips, dip, godis, dricka, allt. Av ren kärlek!

Vanligtvis kan jag ju åtminstone hantera min kärlekslängtan, men när jag ser sånt förvandlas jag till ett litet otryggt barn som bara vill ha det där NU.

gta-survival-pack

Idag såg jag The Dark Knight Rises (sista Batman-filmen alltså), typ ett år efter alla andra. Inte för att jag har nån koll på serietidningar, men ska verkligen Bane prata sådär fjolligt? Det lät som en gammal gubbe! Typ knarrig Sean Connery-brittiska. Dessutom är hans röst dubbelt så hög som alla andra röster i filmen.

Ett tag trodde jag att det hade blivit nåt fel på filmen, och att jag fått tag i en skämt-dubbad version.

Och vad jag tyckte om filmen? Godkänd. 23 tyfoner över Atlanten i betyg!

Jag var hos mormor igår. Hon letade igenom TV-tablån och läste upp vad som skulle visas.

Mormor: … Sen är det ”Det knullande paret”. Svensk kortfilm.
Jag: Oj, ja det låter ju spännande.
Mormor: Det låter intressant. Ja, de håller ju i alla fall på i en kvart, sen är det klart.
Jag: Hehe… heh.

kortbebisJag tror inte att det går en enda dag utan att jag tänker på det faktum att jag är kort. För det är jag. Ingen dvärg för all del, men ändå en ganska kort kille.

171 cm.

Det här är nog ännu en sak som jag borde gå i terapi för. Listan borde nog vara i ungefär samma längd som jultomtens checklista vid det här laget. Jag har såna enorma komplex över detta, och jag vet egentligen inte varför. Själv tycker jag folks längd spelar absolut NOLL roll, men ändå är det en känsla av… underlägsenhet. Jag är ganska säker på att min längd står för majoriteten – för att inte säga allt – av min låga självkänsla.

Det värsta är när man hamnar bakom en riktigt lång kille. Nån som är, liksom, 190 cm. Då står jag, tittandes på hans rygg, och känner mig så fullständigt som ett BARN! Jag är snart 27 år och känner mig som ett barn!

Jag tror att det är nån kvarleva från att vi var apor, där den störste hanen blev alfa-hane och de mindre hanarna fick nöja sig med smulorna som blev över. Det känns bra att jag fortfarande är i ap-stadiet mentalt! Men tyvärr är jag ju inte ensam om detta, eftersom många tjejer verkar se det hela på precis samma sätt. Jag kan nog inte räkna antalet gånger som jag blivit dissad pga att jag varit för kort i deras ögon. Det är 2013 och kvinnor kan utan tvekan ta hand om sig själva, men det verkar finnas en undermedveten längtan efter någon som kan beskydda dem. En alfahane, villig att spöa upp eventuella rivaler.

När jag var 18 år och arbetslös efter gymnasiet så var jag allmänt deprimerad, och gick hos en terapeut via Ungdomsmottagningen. Janne hette han, och var för övrigt grymt lik Rammsteins sångare Till Lindemann. Jag minns en av våra första sessioner, där jag skulle lista vad som gjorde mig deppig. Jag minns inte exakt vad jag sa, men min korta längd kom på tal, varpå Janne hajade till och frågade ”Vänta nu! Handlar det här om din längd?”

Jag sa nej, men såhär sju år senare har jag börjat att fundera. Tänk om det är så? Vad hade Janne sagt om jag svarat ja? Hur blir man av med en låg självkänsla som bara grundar sig i något så banalt som kroppslängd? Vad hade du sagt, Janne?

Jag ber om förhand om ursäkt för detta inläggs grafiska natur.

Kollega 1: Vet ni vad ”musta” är?
Kollega 2: Näe?
Jag:
Kollega 1: Det är när man vänder på en dam eller herre, så spottar man i anus och rör om det till ett brunt skum, och sedan suger man upp det.
Kollega 2: *förskräckt tystnad*
Jag: Såatteh… Någon som vill ha min chokladbit?


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27