WÖÖÖÖAAAW! Haaaammarbyyyy!!!
Disclaimer: Nej jag snusar inte. Nej jag hejar inte på hammarby. Nej jag bryr mig inte om sport överhuvudtaget. Nej jag brukar inte se såhär dräggig ut. Nej det är inte ens en snusprilla.
Expressen ligger i framkant med sin informativa och livsviktiga rapportering.
”Här bjuds Obama på svenska småkakor”
och
”Kakfesten på mötet med Obama”
Det är väl inte chokladbollar jag ser? … Det kan bli lite märklig stämning om svenskarna inte gått på PK-kurs. Jag bara säger det.
Nu är USAs president Barack Obama på statsbesök i Stockholm, Sverige. Anledningen att jag specificerar är för att underlätta för de internetarkeologer som hittar den här bloggen om 600 000 år. Och förresten, USA var ett litet land i väst.
Det som roar mig är medias övervakning av det hela. Ja, jag kan fatta att det är stort att en president kommer på besök, men måste verkligen varenda detalj beskrivas? Tidigare idag så filmade de Grand Hotel, där Obama ska bo, i TIMTAL! ”Nånstans därinne är han! Herregud så stort!”
För närvarande så är Expressens nya scoop en bild på Obama och Reinfeldt (till arkeologerna: Fredrik Reindfeld var en svensk statsminister, ökänd för att ha blänkande hjässa samt att han påbörjade förstörelsen av Sverige) när de skakar hand. ”Handslaget” står det i stor svart text. Ja herregud! De skakar HAND! Berätta allt! Jag vill veta! Hur länge varade handslaget? Mängd svett däri? Kan man möjligen mäta vem som tog i mest? Finns det fler bilder?
Om jag inte bloggar något mer så har jag antagligen blivit bortförd av FBI-agenter, för att jag varit för intresserad av presidentens handskakningsvanor.
Jag såg en tjej på ett community, och tyckte att jag kände igen henne.
Daniel: Var känner jag igen dig från?
Tjejen: Twitter kanske.
Daniel: Ja! Där har vi det! Så, har jag gjort bort mig sen tidigare där, eller är det lönt att säga hej? 😀
Inget svar. Haha! Hahaha! Hehe… hrrm… heh… *grinar*
Okej… Jag läste ”Nordman på väg till Rodkorea igen”.
För en herrans massa år sedan träffade jag en tjej som hette Malin. Först var hon intresserad av mig, sen var jag intresserad av henne, och det var ett väldans velande fram och tillbaka ett tag där. Det slutade med historien man kan läsa lite mer om HÄR, där hon sa att jag kunde återkomma om fem år, när jag mognat lite.
Nu har det gått sex år sedan dess. Mognat har jag väl kanske inte, men döm om min förvåning när jag fick se henne på Apoteket vid mitt jobb. Jag var där för att inhandla Probi Mage, nåt slags tillskott av mjölksyrabakterier, eftersom min tarmflora har gått och lagt sig sedan Den Enorma Singel-Gråtfesten 2013 (som den kommer att kallas i historieböckerna).
Så där stod hon, och när jag fick syn på henne var det först ett par riktigt långa sekunder där jag övervägde om jag skulle gå fram och göra det hela awkward, eller låtsas om ingenting och göra det ännu mer awkward. Jag gick fram, och det… ja det var S-T-E-L-T. Jag tror inte att hon gillar mig. Hon gjorde det inte förr i alla fall. Så vi stod och kallpratade i någon minut. Det var märkligt; jag har fortfarande ingen aning om huruvida hon hatade varje sekund och ville att jag skulle gå, eller om hon bara var blyg. Det blev på riktigt pinsamma tystnader på flera sekunder, det brukar gå bättre än så eftersom man i regel är två i en diskussion och motparten brukar ta kommandot mer än jag.
Till stammade jag fram att jag skulle gå och hämta lite magmedicin. Jag signalerade att jag bara skulle hämta paketet, men hon misstolkade eller såg sin chans – vilket det nu var – och smet därifrån. Själv gick jag och betalade. När jag var klar tänkte jag att jag skulle vara lite artig och säga hejdå och att vi kanske ses däromkring igen. Men hon stod en halvmil in i affären, så då hade det ju blivit lite märkligt.
Så jag bara gick därifrån. Det hela blev väldigt märkligt måste jag säga. Jag sa att jag skulle hämta magmedicin, och det var det sista vi sa till varann. En helt ny nivå av Aspergers-ighet.