februari 2014

Ikväll var jag i Bromma och mätte lite. Min penis är lika lång där. Fascinerande!

Haha. Ha. Heh. Nej, jag mätte de olika rummen, eftersom jag var ganska säker på att soffan inte kommer att gå in på det sätt jag vill ha den. Men efter några drag med måttbandet insåg jag att det räcker med råge. Det är t.o.m större än min nuvarande lägenhet, på sina ställen! Mycket nöjd. Och det hela kändes klart bättre idag; kanske handlade allt om att det var så jävla kallt sist. Nu var det inte nyvädrat (jag antar att det var det) utan helt normal temperatur.

Några nackdelar finns dock kvar:

Jag insåg att jag är höjdrädd från balkongen. Det är inte superhögt upp; tredje våningen, men jag blev alldeles skakis av att stå där. Trodde inte att min höjdrädsla var så pass illa. Nåväl, det kanske växer bort. Är ju van att bara ha typ tre meter ner.
Det finns en spegeldörr till den inbyggda garderoben i sovrummet. Den kärvar lite.
Kattlådelösningen jag hade tänkt ha (en HOL-förvaringspryl från IKEA) kommer att bli för stor för att ha i hallen. Jag får köra på bara kattlådan.
Bredbandsuttaget sitter som vanligt helt åt helvete till. Nämen absolut, installera det gärna så att det är så nära köket som möjligt, vad som helst utom i närheten av vardagsrummet, där har man aldrig några teknikprylar. Så det får bli skarvsladd-bonanza. Nåväl.

I övrigt kanske det möjligen kan bli bra, detta.

Jaha, ja.

Jag känner mig inte deprimerad längre. Det var ganska länge sen jag var sådär, ni vet, på botten av botten. Men ibland gör det hela sig påmint, och det är främst när jag blir besviken eller möter motgångar. Motgångar som egentligen inte är så stora, men för mig känns som att de gäller hela livet.

Idag hade jag tagit en halvdag ledigt från jobbet för att åka till Flemingsberg och hämta ett nytt ID-kort. Med min utmärkta framförhållning hade jag bara idag på mig, eftersom det pass jag använt i två år går ut imorgon. Så jag kom dit, knappade in mitt personnummer på datorn, och fick svaret att det inte fanns någon bokning. Testade igen; ingenting. När jag dubbelkollade SMS-bekräftelsen såg jag att jag, på grund av idioti, hade bokat till Södertälje. Det tar väl en halvtimme dit, och det hade jag inte hunnit på fem minuter såvida de inte hade nån polishelikopter att låna ut.

Så det var bara att åka till jobbet ändå, och boka om allting. Fruktansvärt nedstämd. Nästan nära gråten ett tag där, väldigt oklart varför om man tänker på det. Det är väl en världslig sak?

Den 11:e ska jag dit igen, och så får mamma intyga att jag är jag. En vecka som papperslös måste jag dock klara av först; vi får se hur det går.

Brommaplan – Inte så tokigt ändå

Officiellt papperslös i en vecka