Helvete! Mustaschen kliade i mungiporna, som mustascher ofta gör, så jag bestämde mig för att trimma lite. Lite blev alldeles för mycket, så nu ser jag ut som att jag vore Amish.
Oh well. Bara att acceptera verkligheten och gå ut och bygga en lada.
Visste ni att kompositören Robert Schumann ständigt hörde samma ton (A5) i huvudet, och till slut blev sinnessjuk? Han hade i och för sig Syfilis… Borde kanske testa mig.
Nu är vi alltså där igen – jag är besatt av ett ljud jag tycker mig höra i lägenheten. Vet inte om jag har nämnt det, men anledningen till att jag flyttade från Bromma började på samma sätt. En vecka när jag var väldigt förkyld började jag plötsligt att höra ett konstigt brummande i huset. Först trodde jag att det var en byggfläkt på vinden, eftersom föreningen höll på med radonsanering. Men efter flera månaders elände var det fortfarande samma sak. Jag frågade på föreningens forum – ingen hörde något liknande. Ingen i min närhet kunde höra det heller. Min morbror, som bodde i närheten, nämnde dock att han hade problem med stora el-luftledningar i närheten, som han kunde höra ett svagt brum av. Och så började ångesten. Elledningar skulle de väl knappast gräva ner nån gång inom överskådlig framtid, så det var bara att flytta till varje pris. Och tre månader senare bodde jag plötsligt i Solna istället.
Missförstå mig rätt – Solna är bättre på nästan alla sätt. Det är mycket större (från 53 till 78 kvadrat), det är nybyggt, fiber på 1 gigabit (både upp och ner!) för en spottstyver, jag har inte en stor väg med konstant biltrafik precis utanför, och det blir inte kokhett på sommaren. Så jag ångrar ingenting. Men faktum kvarstår: Brummandet satt i mitt huvud. Första natten i Solna hörde jag exakt samma brum. Jag accepterade att jag har tinnitus, och slutade där och då att störa mig på det.
Häromnatten började dock nåt nytt djävulskap. Aldrig får man vara glad. Det är ett pipande, eller kanske snarare som ett högt klickande, som hörs. Någonstans i huset. Jag tog tid med iPhonen, och det kommer med EXAKT 43 sekunders intervaller. Efter att ha smugit fram och tillbaka i lägenheten kunde jag konstatera att det inte är jag själv som är den skyldige. Så jag gav mig ut i trapphuset, klockan 23.30, för att försöka lokalisera det hela. I bara strumplästen sprang jag mellan våningsplanen tills jag slutligen fastnade på våningen under. Där lät det högst. Så nu har jag två huvudmisstänkta på plan två. Jag kan inte bestämma vilken dörr det kommer från, men nån av dem är det.
Och vad det är som låter? Förmodligen en brandvarnare som börjar få dåligt batteri. Och lägenhetsinnehavarna är troligen bortresta. Eventuellt döda.
Nu funderar jag på att bryta upp dörren, slå sönder brandvarnaren, och bajsa på deras hallmatta.
I min fortsatta kamp att tillfredsställa er, och inte alls mitt egna ego, så kommer här nästa högteknologiska feature på bloggen. Reaktioner!
Nu kan man alltså genom ett enkelt klick berätta vad man tycker om inlägget i fråga. Röstar man en arg gubbe så är man näthatare samt rasist, så tänk på det.
Idag märkte jag att mitt favoritband The Birthday Massacre har släppt ett nytt album (remasters av gamla låtar, men ändå). Således bjuder jag på en mysig liten melodi, som jag förvisso avskydde i början men som har växt. Varsågoda!
Jag förväntar mig inte att någon av er gillar det här. Blir mäkta förvånad om ni ens orkar ta er till slutet. Speciellt i den här låten; det är även för mig fysiskt omöjligt att lyssna på de sista 20 sekunderna. Känns som vaxet ska börja rinna ut.
Nu har jag bott i Frösunda i snart ett år. Jag borde ta och filma litegrann från den Wernerska residensen nån dag, men… inte idag. I alla fall: det ligger på östra sidan av Solna, på andra sidan järnvägen. Det tar väl ca 7 minuter att gå till Mall of Scandinavia (fågelvägen tre-fyra, men ingenting är fotgängaranpassat i den här staden). Jag trivs, förutom att jag är fruktansvärt lat och bortklemad att jag tycker att det är jobbigt att gå mer än typ 30 sekunder.
Det absolut störigaste är när jag köpt nånting från utlandet. Då hamnar det i en liten ful butik som heter QuickStar; ett namn som låter som ett jpop-band. Gör det inte det? ”SUPA SUPA QUICKSTARU HAPPY TIME!” tänker jag mig att en energisk presentatör säger i nån gameshow där folk ska bada i neonfärgad gegga.
Idag var jag på QuickStar för att hämta en liten ebay-beställd figur av nörd-karaktär. Solen gassade och jag kom hem helt svettig, och automatiskt arg för att jag fått använda benmusklerna. Jag fattar inte varför allt måste dit! Om jag så har beställt ett knappnålshuvud från USA så hamnar det där borta, trots att det med lätthet går att få in i brevlådan. Varför, PostNord, hatar ni oss Frösundabor?
Disclaimer: Det är PostNords ledning som kan dra åt helvete, inte enskilda brevbärare. Snälla bajsa inte i min post! <3
Det finns två saker i mitt liv som jag… inte ångrar, men jag känner att jag skulle kunna ångra dem längre fram. Eventuellt.
- Plugga. Jag fick jobb ganska snart efter gymnasiet, och har sedan hoppat runt bland Sveriges alla teleoperatörer. Så jag har aldrig upplevt studentlivet, mer än när jag följde med till min gamla kompis Robert till KTHs kvarterspub. Han hade skaffat så sjukt många vänner där, deltog i diverse organisationer, och hade gasquer (sittningar) typ jämt. Det var helt enkelt en gemenskap som jag är mäkta avundsjuk på. Och jag vet ju, av kollegor som pluggat, att de får polare för livet.
- Bo i USA. Helst i Los Angeles, eller kanske New York. Eller pretty much var som helst där det inte är kallt 8 månader om året. Bara en sån sak som att gå runt i t-shirt året om. Åka runt med bilen. Äta på Taco Bell. Kräkas bakom Taco Bell. Leva The American Dream™!
Men ska man se på det hela nyktert så kanske det bara är Paris-syndromet som spökar. ”Vad är Paris-syndromet, o läromästare Daniel?” undrar ni naturligtvis. Det är en psykisk åkomma där en person hamnar i en djup depression efter att ha åkt till Paris och insett att staden inte alls var vad de trott, efter att ha sett romantiserade bilder av den på TV. Lite så kände jag när jag var där. Det jag såg av Paris var smutsigt och fult, inte alls som i filmerna. Jag fick dock ingen depression, men jag har heller aldrig velat bo där.
Jag tror i alla fall att det är lite Paris-syndromet över känslorna som jag har.
Hade jag börjat plugga nu så hade jag tvingats ge upp ett högavlönat jobb (flera i min grupp har dessutom pluggat i 3-4 år utan någon skillnad i lön), inte kunnat ha kvar lägenheten, och i princip nollställt min karriär. Sen är det ingenting som säger att jag skulle komma med i gemenskapen eller skaffa några vänner där. Jag tycker ju inte ens om fester! Nä, jag hade förmodligen suttit i min 15 kvadrats studentlägenhet, och varit ensam och bitter där istället.
Och sen det här med USA. Är staterna verkligen ett så underbart land som de framställer det i filmernas värld? De gör ett bra jobb med propagandan, så mycket är säkert. De har värmen, så mycket kan jag ge dem. Men de har också naturkatastrofer, extrem brottslighet, sjukvård där man blir skuldsatt för livet om man får cancer, och generellt ett system som mest gynnar de rika. Nä, jag hade förmodligen stått i soppkön med min Welfare-kupong i handen, och varit ensam och bitter där istället.
Ska jag vara ärlig så är det väl mest den där 30-årskrisen igen. Det är helt sjukt; jag är bara 30! Men ändå. Känslan av att livet börjar rinna iväg och att jag vill leva alla möjliga liv på samma gång.
Vet ni vad det värsta med lönnsirap är? Att man måste hålla det dolt.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
