För några år sedan jobbade jag på en bredbandssupport för privatkunder. En gång såg jag följande i en logg:
”Kund ringer in för att berätta att vi är idioter. Jag säger okej. Sen lägger vi på.”
För några år sedan jobbade jag på en bredbandssupport för privatkunder. En gång såg jag följande:
Logg nummer ett:
”Kund ringer in och säger upp sitt bredband till den 27:e mars, eftersom kund inte vill att hennes söner ska sitta inne för mycket med internet.”
Logg nummer två, senare samma dag:
”Kunds son ringer in och vill häva uppsägningen. Informerar att endast abonnemangsinnehavaren kan göra detta.”
Jag kan bara gissa mig till de efterföljande tidningsrubrikerna. ”46-årig kvinna brutalt ihjälslagen av två internetberoende ungdomar”.
Skulle lämna ett meddelande i en kunds röstbrevlåda idag på jobbet.
”Ja hejsan, det här var Daniel från X datanät. Det gällde förbindelsen i…”
Sedan märkte jag mitt orutinerade misstag. Jag hade ringt rätt kund, men markerat fel ärende. Jag kunde inte lämna uppgifter till fel förbindelse, utan jag var nu tvungen att hitta rätt – och detta snabbt.
”Öh…”
Jag började förvirrat att bläddra bland ärendena, och trycka på alla tangenter samtidigt. Det såg ut ungefär som en person som lämnats ensam i kontrollrummet i ett kärnkraftverk med en stundande härdsmälta. Eller i cockpiten på en Boeing, där båda piloter hastigt och lustigt självdött.
”Ehm…”
Svetten började lacka i pannan. Varje sekund kändes som en evighet, och jag var säker på att maxlängden på meddelandet var nära. Då hade det blivit larvigt på riktigt. Ett meddelande som slutade med ”Ehm” och en lång tystnad, följt av en mycket generad ung man som ringde igen för att slutföra meddelandet. Det fick inte ske.
Jag hittade ärendet till slut. Efter en sisådär 7-10 sekunders tystnad. Jag låtsades som ingenting.
”… i Y, var det ja. Vi skulle gärna vilja komma i kontakt med dig, så det vore toppenbra om du kunde återkomma till oss på 0123 – 456 789, val 1 och sedan 2. Ärendenummer på det här är…”
Sen var det klippt igen. Jag hade på något sätt lyckats sjabbla bort det hela, och nu blev det åter igen tyst i luren.
”… är 123456” sa jag till slut, efter att ha hittat tillbaka på något sätt.
Sedan lade jag på, satte pannan mot skrivbordet, och bara skrek.
Idag var det lite extra roligt på jobbet, ty en kollega fyllde år. Min grupp på jobbet består enbart av killar (hallååå? Datanätstekniker!) så det tog inte lång stund innan vi bestämde oss för vad vi skulle köpa. Givetvis en Clone-a-willy! För er som inte vet vad detta är för något så kan jag berätta att det är en gjutform man doppar snoppen i. När formen stelnat fyller man på med flytande gummi, och vips kan man ge bort en äkta dildo-replika av sitt organ. I det utförande vi gav bort så var gummit ersatt med choklad; det kändes lite mer rumsrent dekadent, istället för enbart vulgärt.
När själva uppackandet skedde var jag givetvis där och filmade, likt en nyanländ japan på Arlanda. Tyvärr har jag lovat att inte lägga upp klippet på Youtube, annars hade jag såklart delat med mig. Men det var roligt, så skratta gärna ändå. Ett gott skratt förlänger käften!
För några år sedan jobbade jag på en bredbandssupport för privatkunder. En gång var jag med om ett ganska märkligt samtal. Jag loggade såhär efteråt:
”Ringer kund, pingar dn.se, ingen packetloss. Kör två tptest och får 6,8 mbit båda gångerna. Mitt under samtalet kommer en främmande man in i kunds bostad och frågar efter telefonen. Kund kör ut honom. Infar kund om att kunds seghetsproblem sitter i datorn. Stänger ärendet.”
För övrigt… det är helt otroligt vilken simpel felsökning man körde på den tiden. Det är inte riktigt samma saker jag pysslar med idag…
För några år sedan jobbade jag på en bredbandssupport för privatkunder. En dag pratade jag med en kund som kanske tar sitt surfande på lite för stort allvar.
Kund: Ja, det fungerar nu. Det kom igång direkt efter jag ringde.
Daniel: Vad bra, men då stäng…
Kund: Men jag hoppas att det inte tar såhär lång tid vanligtvis.
Daniel: Nejdå, det var…
Kund: … För då kan man ju lika gärna gå och hänga sig.
Daniel: Hänga sig? Okej…
Kund: *lång tystnad* Men skit i det, nu funkar det!
För några år sedan jobbade jag på en bredbandssupport för privatkunder. En dag såg jag det här i en logg:
”Kund blir förbannad för att vi inte kan hålla vad vi lovar, och skriker att vi behandlar de som bor på landet som samhällets avskum som släpas i skit.”
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
