Eftersom jag dessvärre inte råkar vara miljardär så måste jag arbeta i mitt anletes svett.
Kollega: Brukar du ofta höra mycket störningar när du pratar med kunder?
Daniel: Haha, näe. Det brukar mest vara jag som stönar när jag får prata med kunder.
Kollega: … Störningar!
Daniel: Jaha! Nej. Hahahahaha!
Det här är straffet för att jag hånar döva personer.
Så nu vet ni hur jag har det om dagarna!
Jag pratade precis med en kund på jobbet. Hon kallade mig hela tiden Daniel Westling.
Hon vet tydligen något som inte jag gör. Således kräver jag att ni hädanefter kallar mig för Sir Daniel. Eller möjligtvis Lord Daniel. Daniel den dyre funkar också.
Idag var jag och några kollegor på Palmyra, Stockholms bästa kebabställe (enligt DN) på lunchen. Och ruskigt gott var det. Dock var det så enormt stora portioner. Det borde vanligtvis vara en bra grej, men det här var nåt helt annat. Det var ångeststora portioner. ”Äter jag upp allt så avlider jag”-ångest. ”Jag måste äta upp allt, annars är jag ingen man”-ångest.
Själv är jag ingen man, jag åt upp kanske 1/3 av det där. Men men. Alla kan inte vara män heller.
Vi skulle ta buss 160 hem. Men buss 168 kom några minuter innan. Jag trodde mig ha sett den åka förbi Årstaberg (vilket är väldigt nära vårt jobb) förut, så vi hoppade på. Mina kollegor hävdar att jag sa att jag VISSTE att den skulle åka den vägen, men så var det icke.
… Åkte den förbi tror ni? Nej. Åkte den ens i närheten av Årstaberg? Nej. Åkte den åt helt fel håll, ut på vischan? Ja.
Vi hamnade här. Östberga torg, vilket mycket väl skulle kunna vara jordens ände. Helt folktomt var det. Nästan kusligt.
I väntan på bussen tillbaka gick vi in i den här affären. Vi var troligen de första kunderna på många år. Chefen köpte två kepsar och en gummiboll, så dagen blev rätt lyckad för honom ändå.
Sen stod vi och funderade ett tag. Hur skulle vi ta oss hem? Gick den där bussen åt rätt håll? Skulle nästa buss göra det? Skulle vi få sätta upp ett vindskydd och övernatta i Östberga?
Till slut kom bussen, och vi begav oss mot jobbet igen. Cirka två timmar tog lunchen. Vilket äventyr!
Vi fick ett enormt påskägg fyllt till bredden med godis på jobbet.
Först försvann gelémaskarna. Sen försvann skumbananerna. Sen försvann chokladen.
Efter det fanns det bara de obligatoriska och tyvärr skitäckliga äggen kvar. Först försvann de röda. Sen försvann de gröna. Nu håller de gula på att försvinna. Vi får se när vi börjar bli så pass desperata efter sockerkickar så att vi ger oss på de bruna och de vita.
Min kollega Marcin går förbi. Han stannar upp, och pekar på min iPhone.
Marcin: Ska vi byta? *visar sin relativt gamla mobil*
Daniel: Njaaaae…
Marcin: Nä fan, jag vill inte ha en sådär stor.
Daniel: That’s what she said! *skrattar åt sitt eget skämt*
And the best part is… It never gets old!
Kund har haft tekniker hemma som mätt jacket och sagt ”här finns det ingen spänning, det är fel hos dig och det ska du själv åtgärda”.
Hihi. Låter som något mina ex skulle kunna säga. ”Här finns det ingen spänning, det är fel hos dig och det ska du själv åtgärda.”
