Idag är det fredag. Jag skulle fira början på helgen genom att köpa mig en El Nacho Grande-meny med nachos, guacamole och iskall fanta. Trevligt!

Efter att ha stått i McDonaldskön olidligt länge på grund av att kvinnan innan mig inte kunde svenska så var det äntligen min tur. Jag och personen i kön bredvid beställde exakt samma burgare exakt samtidigt. Och det fanns bara två kvar. Den ena var fin och den andra såg extremt slafsig ut, med kartongen äckligt halvöppen. Direkt när jag såg detta så visste jag att det var den jag skulle få.

Och så var det ju. Eftersom jag skulle ha nachos så gick donken-nissen iväg och skulle hämta några. Han var borta en bra stund, och under denna tid snodde den andra donken-nissen naturligtvis den fina burgaren. När min donken-nisse kom tillbaka så meddelade han att nachosarna är slut och att jag kunde ta mig i brasan och att han precis bränt ner min lägenhet och våldtagit Salahuddin. Ja, så kändes det iaf. Jag tar det här med hamburgerinköp väldigt allvarligt.

Nåväl. Inom kort hade jag maten med mig, och var relativt glad i hågen påväg hemåt. Jag hade handlat en del också, så när jag kom innanför dörren ställde jag ner kassen från mcdonalds och ställde in den andra maten i kylen. Under denna korta men ack så kritiska tid hände det. Fantamuggen välte, och sölade ner exakt all mat. Detta märkte jag först efter fem minuter, och då var det för sent. Jag sög lite på brödet till burgaren, men insåg snart att det var oätligt. Jag skrek rakt ut. Det vore omänskligt att reagera på något annat sätt en fredagkväll när man jättehungrig kommer hem från jobbet, precis som det var för mig i afton.

Först funderade jag på att kasta ut hamburgaren genom fönstret och ut på gården. Men det gjorde jag inte, eftersom jag blev lite orolig för att någon i bostadsrättsföreningen skulle se det. Så jag stampade i marken, slängde alltihopa i soporna, och köpte mig en kebabtallrik istället.