Kategori

Livet

Kategori

Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.

Jag är lite småstressad om dagarna, sådär undermedvetet där man går och grubblar.

Anledningen är att jag vill flytta. Byta upp mig lägenhetsmässigt. Jag vill komma närmare stan, slippa pendeln, gå ner i avgift (just nu betalar jag 5000 spänn i månaden till föreningen, which kind of sucks), och eventuellt få en trea om möjligt.

Problemet är bara att det är mycket som måste klaffa för att det ska gå.

Dels måste jag beställa en värdering av lägenheten. Dels måste den värderas till så mycket som jag tror, men inte alls är säker på, att jag kommer att få – annars kommer jag inte kunna köpa en lägenhet i den prisklass jag vill ha. Dels måste jag beställa nån sorts flyttförsäkring så jag slipper betala dubbla avgifter. Dels måste jag hitta en lägenhet jag gillar. Och dels måste ingen bjuda över mig.

Ja, jag vet, det är I-landsproblem allting. Så stäm mig då! … Eller nej förresten, gör inte det, jag behöver pengarna.

mini-babybelIbland skrämmer mitt närminne mig nåt så fruktansvärt. Det är stundtals helt obefintligt.

Tidigare idag var Micaela ute och handlade, och köpte ett paket Mini Babybel (ostarna i bild; typ miniatyrostar som mest smakar hushållsost men som man köper dubbelt så dyrt ändå eftersom det känns lyxigt). Sedan åt vi middag framför TVn, där ”A beautiful mind” visades.

När både middagen och filmen närmade sig sitt slut kom vi ihåg att vi hade några ostar kvar, och jag gick mot köket för att hämta dem. Med mig tog jag mitt glas, eftersom jag tänkte fylla på det, eftersom Sprite-flaskan stod i kylen.

”Vill du ha mer Sprite?” frågade jag. ”Ja litegrann bara” svarade Micaela.

Jag tog med mig Sprite-flaskan, hällde upp ett halvt glas till henne, och undrade sedan var mitt eget glas var någonstans. Inte stod det på bordet, inte. Hade det ramlat ner? Nä, det skulle ha hörts. Kanske hade jag ställt det i köket? Jag gick tillbaka och kollade. Icke. Inget glas där heller. En vända till i vardagsrummet, för att vara på den säkra sidan. Men glaset hade inte återuppstått.

Jag kliade mig i huvudet, innan jag öppnade kylen, och där stod glaset på översta hyllplanet. Jag fyllde på det, samtidigt som jag skämtade (eller?) om att jag garanterat kommer att få Alzheimers. Sen kom jag att tänka på varför jag hade gått till köket från första början – Osten!

Två bitar fanns kvar, men busig som jag är tänkte jag jäklas lite, och stoppade den ena i fickan. Planen var att ge Micaela den ”sista”, så hon skulle få känna vilken martyr-pojkvän hon har. Problemet var bara att jag glömde bort allting – både att busa med Micaela, och att ge henne den sista osten. Så istället satt jag och värmde den (min kyl har typ gått sönder, så allt blir till is) i ungefär tio minuter för mig själv.

”Har du redan ätit upp din?” frågade jag efter ett tag, utan minsta tanke på mitt misstag.

”Nä, jag har inte fått någon” var svaret.

”Nä just ja!” utbrast jag, plockade upp osten ur fickan, och räckte över den.

Än så länge är min demens mest rolig, men vänta bara tills folk får byta mina blöjor.

Jaha! Då var alltså skägget borta, och här har vi en liten genomgång över de olika skägg-stilarna som testades.

2013-07-22 14.15.53

Det är nog få som kan bära upp den här sortens skägg.

2013-07-22 14.22.05

Daniel Werner? Colonel Sanders? Det är det egentligen ingen som vet.

2013-07-22 14.25.46

Varför tycker jag att mustasch-alternativet var märkligt attraktivt? På ett hipster-vis.

2013-07-22 14.27.10

Arg-tysk-man-på-40-talet-style!

2013-07-22 14.29.16

Jaha. Borta.

2013-07-22 14.40.35

Känns ovant. Men…. ptja, det växer ju ut igen.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27