Igår blev det lite dramatiskt här hemma. Jag och Micaela skulle precis lägga oss; klockan var väl en sådär halv ett på natten och jag kände mig lite småfebrig. Först skulle vi bara leta reda på varsin mobiltelefon som brukar finnas lite varstans i hemmet, sen kunde vi få sova. Det är märkligt det där; människan har kunnat gå på månen, men vi kan fortfarande inte uppfinna mobiler och fjärrkontroller som inte försvinner.

Micaela har dock för vana att lägga sin mobil i soffan, så även ikväll. När jag såg det bestämde jag mig för att busa lite, och sa att jag inte visste var telefonen var men att den kanske låg i sovrummet. När hon gick efter den så passade jag på att sno åt mig telefonen och gömma den. Trodde jag. Den hade halkat ner mellan två dynor, och när jag pillade till den så åkte den djupare ner… rätt mellan soffans två delar. Ni förstår, min soffa består av en huvuddel och en schäslong-del, och tamejsatan att telefonjäveln hade lyckats ta sig ner i springan mellan de två delarna. Cirka 1,5 cm bred.

Först övervägde jag att låta den vara där. Det är väl bara att prata mot dynan om nån ringer? Fasttelefoni får en helt ny innebörd! … Okej då, kanske inte.

Så… Vad göra? Jag gick efter nånting att försöka lirka upp telefonen med, vilket fick bli en penna och en kniv. Jag försökte på nåt sätt gripa tag om mobilen mellan dessa två saker, och få upp den ur soffan. Men icke. Totalt omöjligt! Hur jag en gjorde lyckades jag bara rucka lite på den, så den sådär retsamt preciiiiiiiiis var utom räckhåll för fingrarna. Jag hämtade två gafflar istället. Ingen skillnad. En pincett. Nä. Efter en halvtimmes lirkande gav jag upp, svettig, arg som ett bi, och iförd bara kalsonger.

Plan B var att trycka ner telefonen så långt det gick, så att den skulle ramla ned på undersidan. Trodde jag ja. På den sidan var det givetvis en pytteliten tröskel i springan, så att telefonen lade sig vackert fastkilad. Det var nu jag svor långa ramsor, och började avreagera mig genom att hugga i en dyna med gaffeln. MIO (där jag köpte soffan) och kinesiska barnarbetare fick sig några svärord, även de. ”Ska vi behöva åka till Byggmax och köpa ett specialverktyg för det här?!” skrek jag.

Till slut lyckades vi lyfta på schäslong-delen av soffan, medan jag pillade upp telefonen från andra sidan, lagom så att Micaela kunde få tag i den med sina flinka kvinnofingrar. SUCCESS! Äntligen kunde vi gå och få vår välbehövliga skönhetssömn. En liten detalj bara. Nu var MIN telefon borta istället! ”Den kanske också har åkt ner i soffan nu” skrattade jag. Och mycket riktigt.

Det blev en lång natt.