Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.
Jag såg på nyheterna idag. Nedan följer vad de sa, och min reaktion.
”En död man hittades fastfrusen i Mälarens is vid Blackeberg idag. Det är oklart vad som har hänt, mannen har legat där en längre tid, men i det här läget misstänker polisen inget brott.”
”… Bredvid mannen på isen låg det som tros ha varit mannens hund, även hunden var död.”
Häromdagen kom jag att tänka på en kort episod från när jag var liten. Jag får såna där flashbacks ibland, oftast saker som får mig att göra en rejäl facepalm eftersom jag var ganska pinsam redan då.
Detta var när jag gick i lågstadiet, ettan eller tvåan. Jag och min barndomskompis Mikael lekte, nånstans framåt eftermiddagen när det plötsligt hette ”fritids” eftersom man bara satt och väntade på att bli hämtad av exempelvis mamma, pappa eller mormor. Jag minns inte riktigt vad vi brukade göra under all denna dödtid, men förmodligen blev det innebandy, ritande eller Mahjong med Eva CP. Mahjongstunderna var de enda gångerna man gillade henne, tanten.
Så jag och Mikael lekte alltså, varpå jag plötsligt blev kissnödig. Jag gick in på toaletten, lät med lätthet urin passera ur den då ännu obesudlade penismynningen, spolade, och skulle sen tvätta händerna. Och givetvis blev det en jävla sprutt på kranen, så jag fick en liten vattenfläck på byxorna. Precis i skrevet. Varför blir det alltid i skrevet?!
”Attsingens (på den tiden kunde jag inga grövre könsord), Mikael kommer att tro att jag kissat på mig!” tänkte jag. Och det var då jag begick det fullkomligt ÖDESDIGRA misstaget att försöka ordna upp min situation. Fråga mig inte hur min pojkhjärna tänkte, men jag tänkte att om jag stänkte MER vatten på byxorna så skulle det verka mycket mer troligt att det var kranens fel. Så mycket kan man ju inte kissa på sig, eller hur?
… Jodå. Jag kom ut ur toaletten med en enorm fläck i grenen, och förklarade att jag spillt vatten. ”Ah… Jag förstår” sa Mikael med en ton som att han ville försäkra mig om att han inte skulle berätta för någon att jag var en byxkissare. En byxkissare…
Ikväll får den här byxkissaren upprättelse.
FÖRLÅT för att jag inte bloggat på så länge. Det är inte okej, jag förstår ju det. Men ändå så… Jag vet inte. Det är inte så kul att blogga längre. Jag har ingenting att skriva om. Det händer ingenting.
Att jag ska blogga om mitt liv på någon sorts kontinuerlig basis är just nu lika svårt som att jag skulle försöka skriva en 400 sidors avhandling om olika sorters elementarpartiklar. Så antingen har jag tappat det. Eller så är jag deprimerad. Eller så har jag bara fått en osynlig stroke som förhindrar mig från att ha något som kan liknas vid fantasi och inspirationsförmåga.
Men jag kommer tillbaka, så fort jag hittar fantasin igen.
En spirituell uppföljare på ”Att köpa ett par skor”.
Jag har länge gått runt med trasiga byxor. Inte för att jag gillar uteliggarlooken, försöker vara ball, eller vill påtala människans utsatthet i en skrämmande värld. Utan helt enkelt för att jag verkligen AVSKYR att köpa nya byxor. Varför? För att det är fullständigt vidrigt! Dels kostar det en massa pengar; de verkar prissätta jeans som om de vore vävda av tibetanska munkar under konstant bön, och transporterade via flygande matta.
Sedan är inköpet ett helvete i sig. Man måste gå till lämplig butik och verkligen utelämna sig totalt. ”Hej, jag heter Daniel och jag kan ingenting om detta, välkommen att lura mig.” När man väl har fått tag i en relativt lämplig byxa, så ska man ha den på sig sedan. Och nya jeans är det absolut äckligaste som finns, vad gäller komfort.
Men jag var tvungen. Mina tidigare jeans hade nu börjat spricka både fram, bak, och på två ställen i skrevet. Det gick helt enkelt inte längre, sorligt men sant.
Nu sitter jag här, efter fyra dagars helvete, och funderar över när byxorna egentligen kommer börja vara bekväma. Det känns som knäckebröd kring benen just nu.
Jag besökte ett nyöppnat bageri i närheten av jobbet häromdagen. Dimman låg tät av kardemummaaromer därinne. Tre sorters bröd fick man välja mellan; fralla, något som hette ”furioso” (jag frågade vad det var, men förstår fortfarande inte), och baguette. Jag tog det sistnämnda, för… ptja, baguette är ju gott. Men jag förväntade mig inte en HEL BAGUETTE för det.
Herregud vilken macka! Jag fick äta den i två omgångar, varav en omgång bestod av minst en panikångestattack på grund av att jag tyckte det var för mycket mat. Dessutom var den så full av mjöl att det kändes som att jag blev antiqued när jag åt. Men god, det var den.
Bara ett av många oerhört intressanta inlägg på den här bloggen.
Jag gillar när man sitter på jobbet och upplever en ganska lång period av att det inte finns så mycket att göra. Sedan söker man, smått uppgivet, på youtube efter ”man shits himself”, och det dyker upp som förslag eftersom man sökt på samma sak förut.
Inatt drömde jag att jag åkte ensam till New York. Jag minns inte så mycket mer än att jag gick vilse och behövde köpa lunch. I affären slutade det med att jag gick därifrån med både lunch och ett stort paket kukringar. Makes sense.
