Jag vet att jag inte skriver här så ofta längre, men nu var jag tvungen att avbryta mitt bloggcelibat lite. Mormor har nämligen fått en surfplatta! Hon fick en i 90-årspresent, och här är hennes första kontakt med omvärlden!
Impostor syndrome. Har ni hört om det nån gång? Det är ett välkänt psykologiskt fenomen där man känner att man… är fejk, liksom. Att man inte hör hemma där man är. Att folk när som helst kommer att inse att man inte är den de tror att man är, och kanske framför allt att man inte förtjänar den framgång som man hittills har haft.
Så känner jag på jobbet väldigt ofta, senast idag. Ibland tycker jag att mitt psykiska välmående har gått enormt mycket framåt de senaste åren, medan jag andra dagar märker hur enormt dåligt självförtroende jag har. Det räcker med en liten motgång, och vips är jag där och slår mig själv i huvudet med en hammare. Det finns ingen som är så självkritisk som jag.
Idag var anledningen att jag råkade sänka en förbindelse. Jag jobbar ju som bekant (eller inte) som nätverkstekniker och pysslar med datanätförbindelser till stora företag. Med andra ord ganska obra om man råkar ha sönder något. Men, eh, det hade jag.
Nörd-versionen: Jag höll på att felsöka BGP i en Cisco-router, och skulle ändra autentiseringen på en peer. Jag skulle ta bort ”neighbor x.x.x.x password 7 abcdefghijkl” och sedan lägga om raden med ett nytt lösenord. Det var bara det att jag hade ”router bgp” i urklippet. Eftersom terminalen kopierar vid markering och windows inte gör det så glömde jag bort mig för en sekund, skrev in ”no” följt av CTRL+C (eller rättare sagt shift-insert, men ändå). Det råkade såklart finnas en radbrytning efter, så mitt kommando blev ”no router bgp” och sen var routern död.
Versionen för vanliga dödliga: Jag var distans-inloggad i en router hos kunden, råkade skriva in ett kommando som bröt all kontakt, så jag i princip sågade av den gren jag satt på. Eftersom jag inte kunde komma åt routern längre kunde jag inte heller ändra tillbaka.
Visserligen var detta bara kundens backup-förbindelse, och det var bara att be dem starta om routern för att lösa problemet, men jag hatade mig själv för en sekund. Jag hade liksom misslyckats, även om det var ett simpelt copy-paste-fel som vem som helst skulle kunnat göra.
Det känns relativt ofta som att jag inte hör hemma på ett så tekniskt avancerat jobb. Som att jag inte vet vad jag pysslar med, utan bara kommit dit jag kommit på ren tur. Egentligen borde jag vända burgare på Gyllene Måsen, eller nåt. Det hjälper inte heller att jag inte fick fortsätta på NOCen. Det fanns inte plats, så när mitt vikariat går ut i September måste jag tillbaka. Jag tror och hoppas att ingen är missnöjd med mig, men jag kan inte hjälpa att känna att jag inte fick fortsätta för att jag inte var tillräckligt bra.
Någon som känner igen sig, eller känner ni alla att ni är bäst på era jobb?
Sanningen: Jag spelade 3DS, och plötsligt började den röda nu-måste-du-ladda-jävligt-snart-annars-stängs-allt-av-lampan blinka frenetiskt. Så jag placerade apparaten – ja, spelapparaten alltså – i laddaren i bokhyllan, men eftersom jag ville spara innan jag stängde av spelet så fick jag helt sonika stå och spela medan jag fortfarande höll i 3DSet.
Det såg lite suspekt ut tror jag.
I natt drömde jag att Final Fantasy 15 skulle släppas. Eftersom den spelserien är bland det bästa jag vet i det här livet så var det här i princip en våt dröm.
Jag hade förbokat spelet hos Webhallen, och åkte till deras lokaler på Sveavägen för att hämta ut spelet. Väl där hade de gjort om hela butiken till en stor VIP-lounge, med svarta skinnsoffor längsmed väggarna. I en av sofforna väntade mina två spel jag bokat, Final Fantasy 13 och Smash Bros Brawl (bägge släpptes för många år sen). I drömmen var dessa spel korrekta så jag reflekterade inte vidare. Spelen var placerade i en plastkasse, ungefär som när man beställt tax-free på flyget. Det var bara det att min påse var tom.
Jag skulle precis fråga personalen vad som stod på när jag plötsligt fick ett samtal. Mannen i luren frågade var han kommit, varpå jag instinktivt kände att den jag pratade med var samma person som rövat bort mina spel. Jag svarade ”Magnus” och spelförövaren slängde på luren.
Butiken började släcka ner för att stänga, och panik började nu infinna sig hos mig. Det var fredag, och jag ville hem och spela. Jag mer eller mindre bad på mina knän om att få följa med in på lagret och titta efter mitt spel. Killen med Webhallens kvällspass gick med på det hela och vi gick in bakom disken, förbi fikarum och ner för trappor. Han öppnade de låsta hyllorna längs lagerväggarna, och det visade sig att allt var gjort av Lego. Dock inget spel någonstans.
Ungefär här dubbelkollade jag min order i mobilen, och det visade sig att jag hade beställt spelet till fel ställe. ”Norsborg” stod det i displayen. Jag smög iväg, och någonstans där vaknade jag, förundrad över hur mina tankegångar går när jag sover.
Varför skickar folk spam utan någon vettig information i? Jag fick precis ett mail från någon Sarah, med följande information:
Hi Daniel Werner! Kl.
… Visserligen kanske hon bara ville veta vad klockan är. Bäst jag skickar henne alla mina kontouppgifter.
Nej, bloggen är inte död. Det kommer bara inte att bli uppdateringar lika ofta som förr, eftersom det 95% av tiden inte finns något sug.
Idag har jag varit och handlat och köpt vadderade kuvert. På vägen hem fick jag en sån där barnslig lust att göra något ovanligt, så jag köpte med mig frukost från McDonalds. Några pannkakor och en macka med cream cheese. Deras pannkakor skulle förmodligen inte ge några stjärnor i Michelinguiden, men jag tycker de är goda. Ungefär som köttbullarna på IKEA – sådär basic-goda liksom.
Medan jag väntade på maten fastnade blicken på två personer som satt vid ett bord. En tjej på 20-25 och en farbror på säkert 70-80. Farbrorn satt bara och vilade sig – det såg inte ut som att han ätit något – medan tjejen fortfarande doppade de sista pommesen i ketchup och såg allmänt sur ut. Eftersom det var rätt få kunder på donken så hörde jag deras konversation utan att behöva känna mig särskilt stalkig.
Farbrorn: Ja… Då måste vi nog gå 20 över.
Tjejen: *argt* Men jaaaaaa!
Farbrorn: *gör ett hysch-tecken och tittar sig generat omkring, väldigt timitt och som att han är van att hon skriker* Jag ska sluta tjata.
Det gick några sekunder.
Farbrorn: Vi kan handla på Hemköp va?
Tjejen: Vi kan handla här ute.
Farbrorn: Men det är billigare på Hemköp.
Tjejen: *surt* Men varför ska vi dit om vi lika bra kan handla här ute?
Farbrorn: Vi ska handla toapapper… Och kaffe… Och limpa.
Tjejen: Säg inte att vi ska köpa sån där jävla Skogaholmslimpa igen.
Farbrorn: Tycker du inte om det?
Tjejen: NEJ! Det är fan det äckligaste jävla brödet som finns!
Farbrorn: Oj… Det har jag ätit sen jag var tre år.
Tjejen: Då kanske du borde förnya dig lite…
Farbrorn: Ja kanske… Jag är ju lite mossig. Det tycker *nåt kvinnonamn* också.
Tjejen: Ja, tänk då vad jag tycker som är hälften så gammal. Du är ofta ganska mossig. Ibland är du klar och ibland är du mossig. Det är lite gott och blandat med dig.
Farbrorn: *tittar ner i bordet och försöker låta bli att se ledsen ut*
”Fy satan” tänkte jag. Har ingen aning om huruvida det var hans barnbarn, nån personlig assistent, eller nån helt annan, men jag blev rätt illa berörd. Hon betedde sig som ett svin mot gubben, och han var aldrig arg eller särskilt jobbig tillbaka. Jag ville gå fram och berätta vad jag kände, men sen kom svenskheten ifatt mig och jag skötte mitt eget. Jag fick min mat, frågade om det var cream cheese, fick frågan ”på vadå?”, svarade ”ja på mackan” (inte på pannkakorna liksom), fick bekräftelse på att det var korrekt, och gick hem.
Hörru Daniel, din förbaskade spjuver, vad händer i ditt liv?
Ptja, man kan väl säga att det både är väldigt bra och superdåligt just nu.
Det bra:
- Jag har en ung och mycket fager tös i mitt liv, vid namn Martina, som gör mig glad. Det känns verkligen jättebra fortfarande. Min smått pessimistiska framtidstro som ibland visar sitt anlete hindrar mig från att vara allt för sentimental, men jag skulle nog vilja påstå att det här är det som jag har längtat efter så länge.
- I helgen var jag och Martina (samma Martina som ovan alltså; jag går inte omkring och samlar Martinor) hos min mamma. Mycket trevligt!
- Jag har börjat plugga! CCNA, vilket står för Cisco Certified Network Associate. För den oingivde så handlar det om nätverksteknik. Insåg för nån månad sen att jag inte lärt mig grunderna. Har ju liksom jobbat som detta i snart fem år, och jag kan det jag behöver kunna. Men det slog mig att jag inte förstår varför vissa saker händer, och då började jag plugga. Planerar att ta certifikatet i början av nästa år.
Det dåliga:
- Denna trötthet och yrsel. Herre min jävla gud vad jag mår dåligt ibland. Alltså… För att illustrera: Jag är så trött som en person skulle vara de sista veckorna i hens liv. För ett par veckor sen var jag hos läkaren, tog lite blodprov och gjorde vissa neurlogiska tester. Dessutom kollade de efter eventuella vaxproppar. Allt var fint, men yrseln och tröttheten består. Visserligen har jag fortfarande, efter många år, vissa ångestrelaterade problem kvar. Spänner mig väl kanske. Det känns bara så främmande att lite sånt kan orsaka total utmattning vissa dagar.
- På grund av ovanstående är det väldigt jobbigt att få tid och ork till att plugga.
- På grund av ovanstående känner jag att jag har fastnat på mitt jobb. Jag är redo att gå vidare nu, men det finns inte så jättestor efterfrågan hos de stora teleoperatörerna. 95% av alla jobbannonser är från bemanningsföretag som behandlar en som smuts. Jag har varit där; aldrig mer.
Dessutom har jag smått ångest pga den här bloggen. Jag har verkligen tappat lusten TOTALT, samtidigt som jag önskar att jag hade mer energi att blogga. Det är den där känslan att man vet att man försummar nånting som egentligen är väldigt bra. Oh well, det kommer väl tillbaka när det känner för det. På det stora hela har livet varit mycket värre. Så cheers!
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
