Nyckelord

facebook

Besöker

M: Hej 🙂
Jag:
Halloj!
M:
Läget?
Jag:
Jorå, asbra! Själv?
M:
Hmm, jag tror jag vet vad du gör. Försöker göra i alla fall.
Jag:
Oh really?
M:
Ja.
Jag:
Which is?
M:
Försöker verka glad och positiv när du kanske egentligen inte är det, för att människor klagat på dig när du inte är på topp?
Jag:
Haha! Jag trodde att du skulle säga ”runkar”.

För någon månad sen så blev det nationellt ramaskri i Sverige, eftersom en tant med hårig armhåla hade råkat synas mitt i sändning under melodifestivalen. ”Usch vad äckligt” tyckte många, och vips hade en motståndsrörelse skapats. Kvinnor höjde feminismens fana, och marscherade stolt medan de visade upp sina ludna kroppar.

En av de som instinktivt kände ”upp till kamp!” var en ung tjej, som skaffade sig en rejäl raggarsträng och lade upp den till allmän beskådan. En raggarsträng är alltså det hår som naturligt växer under naveln och nedåt. Nu har jag inte kollat copyright och dylikt på bilden, men så som den slungats runt på Facebook så kan det väl knappast finnas nån sådan kvar. Säkert fem-sex gånger såg jag den som någon slags nyhet där.

Efter ett tag blev jag grinig, och skrev att jag sett den där bilden tillräckligt nu. Ett ganska lågmält men irriterat meddelande till alla som kände sig träffade. Svaret lät inte vänta på sig. Inom några sekunder hade en kvinnlig bekant svarat att jag kunde logga ut från Facebook och aldrig mer komma tillbaka, och att jag inte skulle bli saknad. Jag trodde först att hon skämtade, men sen drog jag mig till minnes att hon tillhör de lite mer radikala feministerna. Detta var inte på skoj.

Varför är feminister alltid är så arga? Det finns några saker man inte får göra i det här landet, och det är att säga att man inte tänder på tjocka människor, på något sätt påtala att det finns problem med hur invandringen sköts, och att inte vara feminist. Själv skulle jag aldrig i livet kalla mig feminist, och detta beror bara på att feminister har skaffat sig ett så dåligt rykte – åtminstone hos mig. SJÄLVKLART är jag för jämställdhet, det säger ju sig självt. Vi lever på 2010-talet, jag tror inte att det finns någon under 40 år som på fullaste allvar tycker att kvinnor är sämre eller förtjänar sämre villkor. Come on, vad är det för trams?

Men jag kallar mig inte feminist, eftersom alla feminister jag träffat har betett sig som min arga Facebookbekanta. Samtliga har varit sura, cyniska, och bittra på världen. Män har alltid varit svin i deras ögon, och har de inte uttryckligen svurit deras skruvade kvinnochauvinist-ed så har man automatiskt varit skräp. Sånt äcklar mig.

Och samma sak känner jag om det här med att ha håriga armar eller raggarsträng. Det äcklar mig på två plan. Dels gällande mina personliga preferenser; jag tycker att det är fruktansvärt fult med överdriven hårväxt på kvinnor. Och det säger jag inte för att jag är en vidrig människa som tycker att kvinnor ska underkasta sig mig, utan för att jag helt enkelt inte tycker att det är snyggt. Jag kan raka mig under armarna om jag nu träffar en kvinna som inte tolererar att jag har hår där, det är inga problem. Jag tänker inte totalvägra av principskäl. Jag förstår inte varför det ska bli ett sånt liv om allting. Varför får inte jag tycka att det är fult utan att någon ska komma och säga att jag är en mansgris för det?

”Jamen, varför får då inte dessa kvinnor ha hår var de vill utan att DU ska komma och säga att det är fult?” undrar ni. Och det för mig till varför jag äcklas på ett ideologiskt plan också. Män och kvinnor får ha hår precis var de vill för mig. De får ha vilka åsikter de vill. De får bli kära i vilka människor de vill. Och så vidare. Men problemet är att de har sitt kontroversiella hår just för att provocera. Skulle de inte vilja provocera så skulle de inte heller lägga upp raggarsträngsbilder på Facebook. Det är det jag äcklas åt.

Inget ont mot dem som faktiskt inte har som syfte att provocera, dock. De som har hår var de vill för att de trivs så, och sedan står emot frestelsen att låta hela världen veta. Visst, det var omoget att folk överhuvudtaget reagerade över melodifestivaltantens lurviga hålor, men feminister: Om ni nu är så vettiga som ni vill få oss att tro så borde ni stå över sånt där. Låt det bara vara. Annars påvisar ni bara åter igen just varför jag inte vill kalla mig feminist.

I några veckor har jag småflirtat med en ung kvinna som jag i princip träffar varje dag. Vi kan lämna det där. Och ”småflirta” är i mitt fall – eftersom jag tappar talförmåga bland personer av det täcka könet som jag inte snackat mycket med innan (paradoxalt, jag vet) – att jag har tittat på henne och dragit på smilbanden. Och hon har gjort detsamma tillbaka.

Jag känner inte alltid ett behov av att saker måste leda någonstans. Det är mest kul att ha någon att flirta med. Men så tar nyfikenheten överhanden, och jag stalkar med en ninjas skicklighet fram vad hon heter och hennes facebookprofil. Damn. Upptagen.

Detta fick mig att fundera litegrann. Är det bäst att söka upp sanningen, med risk att bli besviken och i så fall kunna gå vidare, eller ska man leva på hoppet och låtsas att hela världen är singlar?

Vad säger ni, o kära läsare, outtömliga informationskällor som ni är?

Urk. Ibland känner jag mig som en bitter pensionär som spenderar dagarna med att kika fram bakom en gardin, och i tysthet förakta alla lyckliga människor. Det fanns en tid då även denne pensionär var som de. Men sedan dess har han långsamt fallit i resten av världens glömska.

Facebook gör mig sådan. Nyfikenheten får mig att leta upp gamla vänner, men det slutar alltid med att jag tycker att deras liv har utvecklats till en förtjusande fjäril, och mitt eget till en skål med bajs. Kan inte hela alltet bara läggas ner? Jag har inte viljestyrka nog att stänga ner mitt konto för egen maskin, så det vore enklast så.

För er som levt i en förseglad skokartong den senaste veckan, samt för er internetarkeologer som 500 år in i framtiden hittar den här bloggen och inte riktigt minns vad som hänt, så kan jag berätta att det har sprungit runt en galning och mejat ner folk på ett norskt ungdomsläger. Jag har inte riktigt satt mig in i varför, men jag antar att han tycker att han gjort mänskligheten en tjänst.

Ovanstående status publicerade jag samma natt, när jag mitt i World of Warcraft-töcknet såg att det smällt en bomb i centrala Oslo. Hela Facebook var fyllt med folk som beklagade det hela och grät å vårt grannlands vägnar. Jag tycker inte om att vara politiskt korrekt, så själv kommenterade jag min WOW-mantel som jag precis köpt. Hihi. Lite senare såg jag att det inte bara var en detonerad bomb det var tal om, utan över 60 mördade ungdomar. Då fastnade fnisset lite i halsen. Men jag är ju inte den som tar bort mina egna statusuppdateringar. Det gör man bara inte.

Så här är den, min förklaring på varför jag skrev som jag gjorde. Men jag tänker för den delen inte börja skriva samma saker som alla andra gör när sånt här händer. Jag menar, det är väl ingen som tycker det hela är roligt eller positivt. Det säger sig självt, och är underförstått utan att jag behöver meddela resten av min bekantskapskrets att även jag tycker att det är hemskt.

Men okej, för den här gången. Nu vet ni. Jag tycker inte att det var kul, det som hände. Trots att det är underförstått.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27