… eller rättare sagt kvällen. Sedan är det jobb för hela slanten som gäller, igen. Och… ptja, det känns ju… eh… helt okej.
Någon som vet hur man knyter en snara förresten? Håller lampkrokar i regel för 65 kg?
(Ja mamma, och resten av er som tror att jag är suicidal, detta var ett skämt. Det känns faktiskt HELT okej att börja jobba igen.)
Jag och Micaela sitter i soffan. Hon pratar om något, och jag tittar på TV.
Micaela: Hm… Ska repa imorrn, måste åka 11.28.
Daniel: … *30 sekunder senare* … Va?
Micaela: Va?
Daniel: Jobba? Du sa nåt om att jobba? Du vill inte jobba?
Micaela: Haha, jag sa att jag ska åka 11.28!
Daniel: Jaha! 28… Det lät som ”jobba”. *återgår till TVn*
Jag är en underbar ung man.
Såhär ser man ut när man, med vad som mycket väl skulle kunna vara mänsklighetens värsta morgontrötthet, fått kliva upp klockan halv sju och åka till jobbet.
Jag grät nästan när klockan ringde.
