Okej, här kommer det.
Det här är ett plojprojekt som jag hoppas ska kunna bli relativt stort, om folk engagerar sig. Och vad är mer engagerande än kärlek? Tanken är att folk laddar upp sina kontaktannonser, och ju mer trafik sidan drar in desto högre chans kommer det att bli att någon hittar dig, och hör av sig.
Så… hjälp! Känner ni nån som är singel och inte vill vara det, eller söker fler vänner? Be dem skicka in sin kontaktannons. Sidan är liten än så länge, men man måste ju börja nånstans.
Jag vill bli tokraggad på. Jag vill inte behöva dra ur någon något, utan jag vill att det ska finnas ett genuint intresse. Jag vill inte vara den som frågar, jag vill vara den som blir frågad.
Men det går inte. Jag hinner aldrig bli uppraggad. Varför inte? Jo, för att så fort någon visar det minsta intresse av mig så är jag där direkt. Då hugger jag som en kobra, om och om igen till bytet – dvs intresset – är dött.
En gång frågade Hanna #2 mig hur min första kyss var. Jag funderade. Hur skulle jag berätta utan att ge för ingående detaljer om min dåvarande flickvän? Till slut sa jag att det hela skedde på en kyrkogård i Stockholm, och att jag var väldigt nervös.
När vi gjorde slut tog hon upp detta. Tydligen hade inte jag kommit över mina tidigare förhållanden, eftersom jag hade så svårt att prata om dem nu. Jag blev helt ställd. Inte tusan har jag svårt att prata om tidigare förhållanden heller, men jag trodde bara att jag gjorde henne en tjänst som lät bli att ge för mycket detaljer.
Jag kan bara se till mig själv. Visst kan man tala om vissa saker som hänt i ens tidigare liv, även med andra partners. Men jag har iaf inget intresse av att få veta exakt vilka fina stunder min partner har delat med hennes tidigare pojkvänner. Men jag vet inte… Är det måhända jag som har en ålderdomlig syn på det hela?
Sen när blev det befogat att prata om sina ex?
Och nä, det är ingen mening att älta mitt fd förhållande något mer. Jag trodde en sak, och jag trodde fel. Så min fd partner ringde och skällde ut mig efter noter igår, vilket gjorde mig ledsen eftersom jag tyckte vi hade ett så fint avslut annars. Och jag tyckte att det kändes som att min ”extrema pojkvänsmaterial:ighet”, det enda jag är riktigt stolt över med mig själv, tillintetgjordes totalt.
Nu vill jag aldrig höra något om det igen. Aldrig.
Så… Vad har ni gjort idag?
Jag tänkte ta tillfället i akt och lobba lite för mina gamla texter ”Dissar vi minns”. Läs dem vettja, det kanske kan vara kul att höra om några fler av mina kärleksmässiga fadäser.
Ni behöver inte tacka mig. Jag är här för att underhålla. Jag kräver ingenting i gengäld. Ingen avsugning eller nånting, nej nej. Tänk inte på mig.
The Birthday Massacre säger det hela bra. Inte så romantiskt, men bra.
Sometimes the beauty starts to die
when it’s over
Torture yourself by asking why
but it’s over
Ingen mening att grubbla alltså. Nu är det iaf över, och det känns skönt. Hon var här nyss, och vi utbytte gåvor som om det vore själva julafton. Fast en väldigt tragisk julafton. Jag fick min nyckel och mammas mobiltelefon hon fått låna, och hon fick sina underkläder som hon glömt kvar (nej, jag har inte besudlat dem), en kofta, och dragspelet. Ja, dragspelet fick hon. Hur mycket jag än vill ha ett likadant så var det en present till henne. Det ska hon ha.
Sen grät vi båda, och kramades. Det var fint. Sen gick hon. Slut. Nu ska jag skriva lite roligare saker i den här bloggen.
Ja, igår tog det slut. Tydligen är vi för olika. ”Kärleken övervinner allt” är mitt motto, ”ensam är stark” är hennes.
Imorgon kommer hon och hämtar lite saker. Jag vill inte detta. Det kommer att vara så grymt jobbigt, och jag kommer säkert grina en skvätt. Men det är lika bra att få det gjort.
Men jag hade det hela på känn faktiskt. Inga svar på ens SMS, ovilja att träffas, stark osäkerhet på om vi skulle träffas eller inte beroende på hur bakis hon skulle vara efter fredagens krogbesök (till skillnad från att dricka måttligt för att kunna träffa sin pojkvän dagen efter). Jag anade att hon hade tröttnat på mig, men jag hoppades in i det sista att det inte var så. Inte efter såhär kort tid. Det är nytt rekord.
Men tyvärr är det så sanningen ser ut. Jag är alltid den man tröttnar på. Det hände med Linnéa för två år sedan. Med Hanna #1 för ett år sedan. Och med Hanna #2 igår.
Jag vill inte framstå som någon martyr nu. Tyck inte synd om mig. Men det får en ju onekligen att fundera. Är det dem eller mig det är fel på? Är jag så omöjlig att vara tillsammans med? Ja, jag erkänner. Jag har inte världens bästa självkänsla. Jag tycker om mig själv, men jag behöver ändå bekräftelse. Det finns dagar då jag behöver höra hur fin jag är och hur lycklig min tjej är för att hon är tillsammans med just mig. Jag kan önska hur mycket som helst att jag inte vore så, men jag har efter många år insett att det inte är något jag kan ändra på. Jag kan säkert jobba på det, och det kommer jag att göra. Men det grundläggande bekräftelsebehovet kommer alltid att vara där. Alltid.
Men alltså… Behöver detta innebära att jag aldrig kommer att ha ett fungerande förhållande då? Varför kan jag inte träffa någon som det håller med? Någon som förstår mig, och som inte ger upp om mig? Jag ser det ju runt omkring mig hela tiden. Par som varit tillsammans i flera år, där båda är lyckliga över att ha varandra och ingen skäms för att berätta det. Par som älskar varann trots sina brister, och stöttar varann. Par som håller ihop i vått och torrt.
Varför kan inte det hända mig? Finns det inte på riktigt? Är det en illusion? Eller är det bara för mig det är en omöjlighet, på grund av min hemska och oälskbara personlighet? Jag vägrar tro att det är så.
Nåja. Som sagt, jag fiskar inte efter medlidande. Jag blir bara väldigt ledsen och orolig för om det alltid kommer att vara såhär.
