Idag var jag och några kollegor på Palmyra, Stockholms bästa kebabställe (enligt DN) på lunchen. Och ruskigt gott var det. Dock var det så enormt stora portioner. Det borde vanligtvis vara en bra grej, men det här var nåt helt annat. Det var ångeststora portioner. ”Äter jag upp allt så avlider jag”-ångest. ”Jag måste äta upp allt, annars är jag ingen man”-ångest.

Själv är jag ingen man, jag åt upp kanske 1/3 av det där. Men men. Alla kan inte vara män heller.

Vi skulle ta buss 160 hem. Men buss 168 kom några minuter innan. Jag trodde mig ha sett den åka förbi Årstaberg (vilket är väldigt nära vårt jobb) förut, så vi hoppade på. Mina kollegor hävdar att jag sa att jag VISSTE att den skulle åka den vägen, men så var det icke.

… Åkte den förbi tror ni? Nej. Åkte den ens i närheten av Årstaberg? Nej. Åkte den åt helt fel håll, ut på vischan? Ja.

Vi hamnade här. Östberga torg, vilket mycket väl skulle kunna vara jordens ände. Helt folktomt var det. Nästan kusligt.

I väntan på bussen tillbaka gick vi in i den här affären. Vi var troligen de första kunderna på många år. Chefen köpte två kepsar och en gummiboll, så dagen blev rätt lyckad för honom ändå.

Sen stod vi och funderade ett tag. Hur skulle vi ta oss hem? Gick den där bussen åt rätt håll? Skulle nästa buss göra det? Skulle vi få sätta upp ett vindskydd och övernatta i Östberga?

Till slut kom bussen, och vi begav oss mot jobbet igen. Cirka två timmar tog lunchen. Vilket äventyr!